Den franske filosofen Jacques Derridas tänkande har, på många vis, varit betydelsefullt för den feministiska teorins utveckling, särskilt under 1990-talet. En betydande del av den kritiska feministiska teori som skrevs under denna tid lät sig inspireras av Derridas tänkande, inte minst den postkoloniala feminismen med Gayatri Chakravorty Spivak i spetsen, samt queerteorin med Judith Butler som en av dess portalfigurer.

Användningen av Derrida har emellertid ofta begränsats till en form av instrumentell användning, inom vilken dekonstruktionen blir ett verktyg som plockas fram när maktförhållanden ska analyseras och diskurser ska dekonstrueras. Närmar vi oss andra, mindre lästa och på svenska oöversatta, texter av Derrida (såsom Éperons – Les Styles de Nietzsche, Geslecht I-II) framträder ett tänkande som på ett mer fundamentalt vis än gängse erkänt hänger sig åt en analys av feminismen och det femininas roll inom västerländsk filosofi. Vad vi finner är, enligt min mening, ett tänkande som inte enbart hjälper oss att förstå hur filosofin traditionellt baseras i ett förträngande av sexualitet och könsskillnad, men som även kan hjälpa oss att tänka feminismens roll i dag.

Feminism som kastration

Vid första anblick kan Derrida uppfattas vara djupt skeptisk gentemot det feministiska projektet. I intervjun ”Chorégraphies”, utförd av Christie M McDonald, beskriver exempelvis Derrida – med hänvisning till en av filosofins mest kända kvinnohatare Friedrich Nietzsche – feminismen som en form av kastration av kvinnan och kritiserar den för att inte bryta med, utan snarare ansluta till, en fallogocentrisk världsbild som söker att stänga in snarare än öppna upp för varats mångfald: ”Le féminism veut la castration – aussi de la femme” (Feminismen vill kastrationen – även av kvinnan).

Det som Derrida åsyftar med detta uttalande är en feminism som söker upprätta en kvinnlig position utifrån förställningar om existensen av en kvinnlig röst, utarbetandet av en form av ”herstory” och dylika identitetsprojekt. Genom att hävda sin rätt i egenskap av att vara kvinna, anammar feminismen – enligt Derrida – det kategoriska tänkande som karakteriserar den ordning som förtrycker henne. Kastrationsmetaforen syftar således till den begränsning som en tydligt definierad identitetsposition medför.

Det vore emellertid ett misstag att bunta ihop Derrida med den massiva flod av filosofer som dömt ut feminismens frågor som irrelevanta. När Derrida kritiserar feminismen är det inte för att misskreditera dess hjärtefrågor. Istället kan man utan överdrift påstå att dessa är frågor som är avgörande för hans filosofi. Vad Derrida vänder sig mot är således inte feminismen i sig, utan snarare det som – enligt honom – karakteriserade den feministiska rörelsen i hans samtid.

Inspirerad av Nietzsches fras ”Femme est un nom pour cette non-vérité de la vérité ” (”Kvinna är ett namn för denna icke-sanning hos sanningen”) menar Derrida att den feministiska rörelsen i hans tid inte tar vara på den radikala position som det feminina har blivit tilldelat i den symboliska ordningen, som en form av icke-position, utan istället ägnar sig åt att försöka få erkännande i denna ordning. Istället för att visa på instabiliteten i den ordning som förnekar kvinnan söker hon med andra ord inlemmas i densamma. Här närmar sig Derridas kritik på ett påtagligt vis den vi finner inom queerteorin, och ansluter på ett intressant sätt till frågan om feminismens möjlighet till en verkligt radikal kritik av de strukturer som omger oss.

Lekfulla experiment

Men, Derrida erbjuder även en plats utifrån vilken vi kan fråga oss var feminismen är i dag. Som jag har argumenterat i artikeln Genusvetenskap och politik (Feministiskt perspektiv, 11/11 2011) finns det inom vissa läger av den feministiska teorin en diskussion om huruvida feminism bör förstås som ett politiskt projekt i kris. I Chantal Mouffes Om det politiska ses detta som en realitet. Hos tänkare som Wendy Brown är ansatsen snarare att tänka det politiska med utgångspunkt i de förutsättningar som ges oss i dag.

Derrida skulle antagligen betrakta diskussionen om feminismens kris som ett tydligt exempel på den kastrationsorienterade feminism som han så många gånger har kritiserat. En feminism som vill ha ordning, tydligt utstakade begrepp och identitetspositioner utifrån vilka det feministiska projektet kan göra maktanspråk, och som upplever sig förlorad när dessa inte står att finna. Den feminism som upplever sig vara i kris skulle således, enligt Derridas mening, en logocentriskt styrd sådan.

Som ett alternativ till denna framhåller Derrida, med Emma Goldmans ofta citerade fras (”Om jag inte får dansa så är det inte min revolution!”) en feminism som ”dansar”. Vad vill då detta betyda? För Derrida representerar dansen det icke-statiska och ständigt rörliga. Det är, annorlunda uttryckt, någonting som motstår varje fixerad och bestämd betydelse. Dansen kräver inte en tydlig position utan låter oss istället på ett lekfullt vis röra oss mellan olika positioner.

Dansen tillåter ett experimenterande med dessa positioner som emellertid inte innebär ett sedimenterande av de samma, då vi aldrig stelnar i en position utan ständigt rör oss från en plats till en annan. Dansen poserar inte, utan karakteriseras istället av ett ständigt uppbrytande. Således kan dansen förstås som en dekonstruerande akt. Utifrån denna metafor skulle feminismens uppgift kunna sägas vara att dekonstruera och leka med de begrepp som den fallogocentriska ordningen baseras på.

Queer Derrida

I många avseenden kan Derridas kritik ses som något daterad, då det i själva verket ofta är denna form av dekonstruerande akt som sker inom feministisk teori i dag. Kanske där mer än annorstädes. Många av de ideal som den etablerade feminism stod upp för tidigare har kommit att kritiseras och omformuleras, och de problem som Derrida såg i sin samtid är idag frågor som på ett självklart sätt har sin plats i feministiskt teoridiskussion.

Senare feministiska/queer tänkare, till exempel Wendy Brown och Lee Edelman, har till exempel närmat sig Nietzsche och sett de möjligheter som dennes tänkande härbärgerar och som Derrida för fram. Kanske hade inte Nietzsche varit den antifeminist som han var om han hade varit verksam idag? Kanske hade han rentav varit genusvetare? Någonting som i alla fall är säkert är att Derrida utan tvekan skulle ha varit queerteoretiker!