I söndags firades mors dag, och mamma är populärare än någonsin. En färsk undersökning från SOM-intitutet i Göteborg visar att mamma är den person vi beundrar mest, näst efter Nelson Mandela. Men vem är egentligen denna fantastiska mamma? Hanna Kretz har letat i tidningen Mama och hittat en högpresterande superkvinna med ett jämställdhetskontrakt på is.
För ett år sedan ställde jag frågan hur en riktig mamma ska vara på 2010-talet i min kandidatuppsats i genusvetenskap. Jag ville ta reda på vilka ideal som präglar henne och hur de skapas. För att söka mitt svar vände jag mig till Sveriges största föräldratidning; livsstilsmagasinet Mama.
Med en uttalad ambition att vilja ”… visa att mammarollen kan axlas av många olika kvinnotyper.” och vara ”ett peppande livsstilmagasin för moderna mammor”, lät ”maman” som en frisk framtidsfläkt. Något helt annat än de bullbakande, självuppoffrande husmödrar jag läst om i en undersökning av moderskapsrepresentationer i Året Runt från 1900-talets mitt.
Mycket riktigt bjöd inte Mama på några socialrealistiska berättelser om kvinnor som vigt sina liv åt familjen. Fokus var förflyttat till jaget. I nummer efter nummer upprepades berättelsen om den glamourösa småbarnsmamman mitt i karriären med ett lyckligt familjeliv och en stimulerande fritid.
Vid sidan av arbeten som Tv-profiler eller PR-konsulter drev de flesta sidoprojekt som bloggare, frilansande journalister eller fotomodeller. De tränade, gick ut med vänner, renoverade sina hem och gav överlag intryck av att kunna göra medvetna val när det gällde såväl inredning som kläder och aktiviteter. Det var ett moderskapsideal med individens autonomi och självförverkligande i fokus. Moderskapet i sig tycktes huvudsakligen fungera som en av komponenterna i det kompletta spektrat av självförverkligande element.
Vad tidningen Mama menar när de skriver ”moderna mammor”, var tydligt. Men de ”olika kvinnotyper” som utlovats lyste med sin frånvaro. Av de sex nummer av tidningen som utgjorde mitt material fanns inte ett enda exempel på mammor i lesbiska relationer. Inte heller ensamstående mammor var representerade med något enstaka undantag.
Den ”kvinnotyp” som erbjöds var vit, heterosexuell, medelklass och bosatt i en större stad tillsammans med pappan till sina biologiska barn. Kärnfamiljsidealet från 1955 års upplaga av Året Runt levde i allra högsta grad.
2010-talets idealmamma må vara välanpassad till det senmoderna konsumtionssamhället, men är fortfarande bärare av konservativa värden.
Hon uppmanas att göra karriär och förverkliga sig själv men är fortfarande gift med pappa. Hon tar fortfarande ut mest föräldraledighet och står fortfarande för majoriteten av hushållsarbetet, såvida detta inte lagts ut på entreprenad till en annan kvinna som vi kan kalla ”Rut”, så att mamma faktiskt hinner startar eget, uppdatera garderoben och blogga.
Istället för frihet bjuder dagens mammaideal fler krav att uppfylla och fler fallgropar att snubbla i för den som inte pallar trycket. Att Mamas berättelser om den fulländade mamman inte är några verklighetsskildringar utan polerade framställningar anpassade för kommersiell press gör dem inte mindre normerande. Under ständig upprepning produceras ett ideal som eftersträvas genom att härma ett original som inte finns.
Så när mamma-normen på 2010-talet tycks vara mer krävande än någonsin är det kanske inte så konstigt att hon är den vi beundrar mest.
Jag önskar mig ett annat alternativ.
Nej, jag önskar mig flera andra alternativ!
Inte just i form av ”kvinnotyper” utan kanske bara ”typer” i största allmänhet. Högre i tak för identitetskonstruktionen kvinna-med-barn. Och varför inte låta pappa avancera från statist till delad huvudroll i familjeprojektet?
Jag önskar mig livsstilsmagasinet Papa.
