Landslaget håller på att ladda för nästa mästerskap. Trots att de inte är favoriter finns ändå vissa förhoppningar om framgångar. Allt hänger på om nyckelspelarna lyckas leverera. Förbundskaptenen är förvissad om att resultatet i det förra mästerskapet kommer att överträffas.

Varför den styltat generella inledningen? Jo, jag försöker förstås göra en pedagogisk poäng av att vi, när vi pratar om landslaget, nästan alltid menar herrfotbollslandslaget.

De är normen som alla landslag utgår från, som alla landslag måste förhålla sig till.

I DN 29/5 rubriksätts EM-uppladdningen i Visby med ”Det leende landslaget”, en ironisk blinkning till damhandbollslandslaget, som min inledning egentligen handlar om.

”Frustande, kämpande och sexiga”

I VM 2001 lyckades Sverige ta sig till kvartsfinal efter sex raka segrar. Trots att det där blev storförlust mot Jugoslavien var turneringen ett genombrott för damhandbollens popularitet i Sverige.

Tevesändningarna följdes av en storpublik och den goda stämningen i laget materialiserades på sportsidorna i epitetet ”det leende landslaget”. De var glada. Självklart var det unikt för landslagsidrott i Sverige.

Som epitet finns det värre ord än leende, man kan med viss rätt argumentera för att det är ett positivt laddat begrepp. Problemet är att det är så seglivat att det nu verkar vara svårt att beskriva damhandbollslandslaget utan att använda det.

De är i första hand leende, i andra hand idrottare. Sedan 2001 har flera andra epitet prövats. Landslaget har kallats äckliga, frustande, kämpande och sexiga.

Ordet som dock fortfarande efter elva år sitter fast, som ett slemmigt klistermärke, är ”leende”.

Vanligare inom damidrotten

Idrottsforskaren Rod Brookes beskriver i Representing Sport (2002) begreppet genusmärkning. Det innebär att man sätter ett könsepitet före en person, aktivitet eller grupp.

Att säga dam- eller herridrottare istället för att enbart säga idrottare är att genusmärka ordet idrottare (ett annat välkänt och aktuellt exempel är nyordet tjejsamla).

Effekten blir att damidrott märks som ”den andra” typen av idrott, väsensskild från normen herridrott. Könsmärkningar av idrotter är mycket vanligare inom damidrotten. (Duncan/Messner i Mediasports, 1998 och Wallin, Sporten i spalterna, 1998)

I min egen magisteruppsats i historia undersökte jag bland annat genusmärkning på svenska sportsidor genom tiderna. Jag tittade på bevakningen av olympiska sommarspel mellan 1900 och 2004.

I början av seklet var genusmärkning oerhört vanligt, för att sedan trappas ner och helt upphöra 1972.

Sedan kom det tillbaka och ökade markant fram till 2004. Anledningen var att Sverige då representerades inom lagidrotterna på damsidan.

Trivialiserar damhandbollslandslaget

Genusmärkningen, som försvunnit inom individuell idrott, blev vanligare och vanligare för att beskriva lagidrott.

Damlagidrott representeras alltså som en annan typ av idrott. Väsensskild från herrlagidrotten, mindre värd, marginaliserad och bortprioriterad. Damlagidrotten genomgår idag vad den individuella damidrotten gick igenom i början av seklet.

Ett inbjudande med armbågen, ett krasst konstaterande att deltagande är möjligt, men sker på nåder, och sker på helt andra villkor än de som gäller för herridrottare.

Genusmärkning är ett exempel på trivialisering, där kvinnors idrottande framställs som mindre kompetent och mindre viktigt jämfört med den manliga normen.

Det är vanligt förekommande i bevakningen av damidrott. Epitetet ”det leende landslaget” fyller exakt den här funktionen. Det trivialiserar damhandbollslandslaget och skiljer det från den manliga normen.

Anledningen till att man inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar.

Därför blir också svängningarna mellan succé och fiasko större. Turneringarna mellan genombrottet 2001 och det sensationella EM-silvret 2010 beskrevs i stort som fiaskon, trots att resultaten låg på en nivå helt i fas med kapaciteten.

Bara att man kvalificerade sig för åtta EM-, VM- och OS-turneringar under de här åren tyder på en hög lägstanivå, utan historisk motsvarighet inom svensk damhandboll på landslagsnivå.

Hyllningarna blir ofta oproportionerligt stora inom damlagidrott, men kritiken också slentrianmässigt hårdare.

Förminskande epitet

Landslaget har inte spelat i världseliten tillräckligt länge för att sportkrönikörer ska kunna ta laget för vad det är, istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande omskrivningar.

Spelarna blir inte idrottare, de blir karikatyrer anpassade efter könsstereotypa förväntningar.

Kvinnor kan tillåtas utöva idrott, så länge man inte glömmer bort att de är kvinnor i första hand. Därför måste deras idrottande förklaras, förtydligas, med beskrivande och förminskande epitet.

Det leende landslaget blir i första hand glada och ofarliga kvinnor, i andra hand skickliga idrottsutövare.

En stilla önskan

Är det överdrivet? Drar jag för långtgående slutsatser av några enstaka ord? Kanske.

Men det här är inte det enda exemplet. Alla enstaka ord blir många och snart ser vi en struktur. En ordning där herridrott är normen och damidrott inte tas på allvar.

Då är det enkelt att kosta på sig ironiska blinkningar när man bevakar herrfotbollslandslaget. Då är det också enkelt att följa med strömmen och använda slitna, förminskande epitet utan att tänka närmare på vad det är man uttrycker.

En stilla önskan under OS-turneringen i London är att få slippa fyndiga beskrivningar och etiketter i bevakningen av damhandbollslandslaget.

Måste de vara leende? Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?