Lita vill inte säga sitt fullständiga namn.

– Använd mitt ärendenummer istället, det räcker.

Ärendenumret kommer från Migrationsverket, och hon menar att det är det enda sätt som finns för att identifiera henne. I övrigt existerar hon inte, i lagens mening.

Lita, som tidigare kallade sig något annat, fick 2009 diagnosen transsexuell. Läkaren rekommenderade hormonbehandling och operation, och kanske hade saker sett annorlunda ut om hon valt att göra den i Ryssland. Det gjorde hon inte.

– Ryska läkare är slaktare, jag valde att åka till Thailand, säger Lita.

Med resultatet att hon hamnade i ett moment 22.

Efter att ha genomgått en könskorrigerande operation i Thailand ansökte hon om att få ändra sin officiella identitet så att den stämde överens med hennes person. Lita berättar att hon hört talas om personer som opererats och utan problem ändrat sin identitet några år tidigare. Men situationen i Ryssland har, som hon själv uttrycker det, sedan dess gått från okej till dålig, och från dålig till sämre, och själv fick hon aldrig ens en möjlighet att försöka.

Utan identitet

När Lita vände sig till Rysslands motsvarighet till folkbokföringen hänvisades hon till utrikesdepartementets konsulära avdelning – identiteten hade ju förändrats utomlands. Men när hon hörde av sig dit fick hon beskedet att de inte kunde hjälpa henne. Trots att hon hade ett läkarintyg på operationen.

Utan giltiga id-handlingar kunde hon varken studera eller skaffa ett jobb. Hon kunde inte heller gå till banken eller få läkarvård. Eftersom identitetskontroller på gatan är vanliga i Ryssland undvek hon att gå ut, istället fick hon ta hjälp av sin dåvarande partner.

– Du kan ju tänka dig själv vad som händer när jag visar upp det här, säger hon, pekar på sitt gamla pass, samtidigt som hon berättar att hennes tidigare namn är väldigt maskulint.

Fotot i passet föreställer en kortklippt ung man, medan Lita, som påbörjade sin hormonbehandling för fem år sedan, har kvinnliga drag och hår som sträcker sig långt ner på ryggen.

– I bästa fall tror de att det är min bror, säger hon.

Alternativt är risken att hon åker fast för förfalskning, eller, vilket hon har varit med om tidigare, utsätts för trakasserier.

– Vad som helst skulle kunna hända, säger hon.

Försökte med allt

Passet är den enda identitetshandling Lita har som är giltig i Ryssland. Intyget från läkarkliniken i Thailand kallar hon numera för ”just a piece of paper” eftersom de ryska myndigheterna inte vill acceptera det.

– Det är helt omöjligt, säger Lita. Det var en hopplös situation.

Alltså lämnade hon Ryssland och tillsammans med sin partner sökte hon asyl i Sverige. Det var i december 2010. Beslutet kom några månader senare.

– Migrationsverket tyckte inte att det här – skillnaden mellan min person och mina identitetshandlingar – var tillräcklig grund för asyl, säger hon.

”Det förefaller som att du har kunnat leva ett relativt fungerande liv i Ryssland”, står det i avslaget från Migrationsverket, men Lita förklarar att handläggarna på Migrationsverket var stressade och att hon aldrig fick chans att berätta hela sin historia.

– Jag fick heller aldrig se protokollen från det första förhöret, säger hon.

Myndigheten anser också att Lita inte gjort tillräckliga ansträngningar för att få till stånd en ändring av dokumenten, och att tiden från det att hon kom tillbaka från Thailand till dess hon reste till Sverige var för kort. Själv hävdar Lita att hon gjort allt som står i hennes makt att ändra sin identitet.

Men det var inte bara själva beslutet som fick Lita att känna sig felaktigt behandlad.

– De kallade mig för han, säger hon.

I sitt beslut hänvisar Migrationsverket också till lagstiftningen kring homosexuellas rättigheter, och Lita och hennes partner omtalas som ett homosexuellt par, något som Lita har anmält till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Beslutet överklagades men paret fick återigen avslag på sin asylansökan och Lita vände sig istället till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR). Varken ECHR eller DO såg någon anledning att ta upp fallet.

Kan söka asyl igen

När Lita berättar sin historia blandas orden med tunga suckar. De kommer omedvetet men är omöjliga att inte lägga märke till. Egentligen borde hon inte vara här nu. Enligt Migrationsverkets beslut skulle hon lämna Sverige senast den 8 maj i år. Hon är rädd för vad som skulle hända om hon deporteras till Ryssland, hon är inte ens säker på att hon skulle bli insläppt i landet.

– Jag förstår inte hur den ryska passkontrollen skulle kunna släppa in mig om jag blev deporterad, säger hon och hänvisar till passet med det manliga namnet.

Efter att överklagan av hennes asylansökan avslagits kontaktade hon återigen de ryska myndigheterna. Då fick hon beskedet att det krävs beslut från en rysk domstol för att de ska kunna ta sig an ärendet. Lita menar att det är en omöjlighet – utan identitetshandlingar kan hon inte ens kontakta domstolen. Samtidigt är det nya beskedet hoppingivande – eftersom omständigheterna har förändrats kan hon söka asyl på nytt.

– Om det inte går igenom vet jag inte vad jag ska göra, säger hon med en suck. Om jag bestämmer mig för att ge upp mitt liv så är det ett fullständigt logiskt beslut.