Personer som är engagerade i kvinnornas fall fick sent på torsdagskvällen beskedet att kvinnorna hade skickats ut ur Sverige. Tidigare samma dag hade en liten skara människor demonstrerat mot avvisningen utanför Migrationsverket i Stockholm.

De två kurdiska kvinnorna, båda i 30-årsåldern, flydde från irakiska Kurdistan efter att deras lesbiska relation hade blivit känd. De sökte asyl i Sverige 2006 men fick avslag av Migrationsverket, i Migrationsdomstolen och senast i Europadomstolen.

RFSL har varit engagerade i fallet sedan en tid tillbaka. Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, blev bedrövad när hon fick beskedet på torsdagskvällen. Den senaste veckan har hon tillsammans med den juridiska rådgivaren Maria Bexelius och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) jobbat på att försöka stoppa avvisningen.

– Vi hade hört att de var väldigt nedslagna efter den här långa processen, att de hade gett upp. Migrationsverket anser att de återvänder frivilligt. Vi anser att de hade en djup känsla av hopplöshet, säger Ulrika Westerlund.

Ser du det inte som ett frivilligt återvändande?

– Nej, om hela processen har fyllt personerna med en djup känsla av hopplöshet så att de ger upp och de åker tillbaka, då tycker jag inte man kan säga det, säger Ulrika Westerlund.

Typfall som gått snett

Amineh Kakabaveh och läkaren Håkan Lindström uttryckte nyligen stark kritik mot de svenska myndigheternas hantering av fallet på SVT Debatt. De menar att kvinnorna har tilldelats advokater som inte har hjälpt dem att visa att de har starka skyddsskäl som kvinnor och som lesbiska. ”Detta fall är ett typfall som gått snett och det finns även andra typfall där praxis inte följer riksdagens intentioner och att ge skydd till personer som lever under hot” skriver de.

Enligt Aftonbladet, som tidigare har rapporterat om fallet, kommer den ena kvinnan från en mäktig familj med regeringsmakt. Den klan som familjen tillhör utfärdade dödshot mot kvinnorna efter att den ena vägrade bli bortgift och samtidigt berättade att hon var lesbisk. Den andra kvinnan blev våldtagen innan hon lyckades fly till Sverige.

Enligt Ulrika Westerlund har Migrationsverket inte tvivlat på att personerna är homosexuella och har en samkönad relation, däremot har verket uttryckt tvivel mot deras allmänna trovärdighet. Hon tycker att det är märkligt att det läggs så stor vikt vid detta mot beaktande av situationen för homosexuella i Irak.

– Vi anser att de har råkat ut för mycket märkliga bedömningar vid olika tillfällen av Migrationsverket. Vi tycker att det är orimligt att utvisa dem till Irak om man ser till deras situation. De är två personer som kommer från den kurdstyrda delen av Irak. Den ena kan ha någon form av transidentitet, utåt uppfattas de ha en kvinnlig samkönad relation. De tror att de kommer att bli mördade om de skickas tillbaka, säger hon.

Hbt-personer och kvinnor särskilt utsatta

Hbt-personer och kvinnor är särskilt utsatta grupper i Irak. Homosexualitet är belagt med starkt tabu. Flera höga tjänstemän förnekar att homosexualitet existerar i Irak, och myndigheterna har inte gjort något för att förhindra den förföljelse, tortyr och de mord på homosexuella som skett i Irak de senaste åren.

Enligt Migrationsverket är homosexuella handlingar i praktiken inte tillåtna i Irak, även om detta inte uttrycks formellt i lagen. Homosexuella kan inte räkna med att få skydd mot förföljelse från myndigheterna i de centrala och södra delarna av Irak. Läget i de norra provinserna, KRG-området, anses vara något bättre.

I ett rättsligt ställningstagande från Migrationsverket konstaterar rättschefen att homosexuella relationer i KRG-området mestadels är dolda och att lesbiska är osynliga i samhället. Rättschefen slår också fast att det aldrig får krävas av att en person döljer sin sexualitet för att undkomma förföljelse.

Ulrika Westerlund anser att det är uppenbart att de irakiska myndigheterna inte vill skydda hbt-personer som utsätts för trakasserier eller hatbrott.

– Irak är inte ett säkert land för hbt-personer. Migrationsverket har själv sagt att säkerhetsläget är allvarligt, Irak är ett av de svåraste länderna att leva i för hbt-personer, säger hon.

Ett lotteri

RFSL jobbar med 50-60 asylfall per år och kommer relativt ofta i kontakt med hbt-personer som sökt asyl och fått ett felaktigt bemötande och/eller felaktiga avslag. Ulrika Westerlund kallar det ett lotteri. Migrationsverket håller förvisso utbildningar i hbt-frågor, men de är inte obligatoriska och de rättsliga ställningstagandena är inte heller bindande. Kompetensen varierar stort, enligt Ulrika Westerlund.

Vad tänker du om Sveriges flyktingpolitik en sådan här gång?

– Det här visar på det vi ofta säger angående Migrationsverkets hantering. Som vi ser det är det där problemet huvudsakligen ligger – och i migrationsministerns ovilja att styra upp det. Lagstiftningen är egentligen bra och rättschefens intentioner att tydliggöra lagen är bra. Problemet är att man inte kan lita på att det blir ett bra bemötande och korrekta handläggningar av asylsökande. Det är väldigt otillfredsställande att det inte är rättssäkert. Vi tycker att migrationsministern borde vara mer bekymrad över den situationen, säger Ulrika Westerlund.

Carl Bexelius, stabsjurist för rättschefen på Migrationsverket, är medveten om att flera frivilligorganisationer har påtalat brister i tillämpningen av Migrationsverkets riktlinjer. I en intervju med Feministiskt Perspektiv som genomfördes innan det blev känt att de två kvinnorna avvisats från Sverige, säger han att Migrationsverket tar den kritiken på allvar och just nu granskar hur riktlinjerna tillämpas.

Om ni är medvetna om att det inte fungerar i praktiken, ser ni då till att ha ytterligare säkerhetsmarginaler?

– Det är för tidigt att säga att det är någon slags felaktighet, men jag har hört den här kritiken från flera håll och tar den på största allvar. Det är bland annat därför vi gör de här granskningarna.

Enligt Carl Bexelius har Migrationsverket inte särskilt mycket information om homosexuella kvinnors situation i Irak.

Kan man leva öppet som lesbisk i någon del av Irak?

– Det man kan säga är att man inte kan leva fullt öppet, för det finns ett sådant stigma i den här frågan. Även i de kurdiska delarna – även om situationen är bättre där.