Nu är det påskäggsäsong igen. Dags att inmundiga kopiösa mängder hönsmenstruation i en skenkonsekrerad fruktbarhetsrit från en tid då värphöns hade uppehåll i äggproduktionen under vinterhalvåret. För mindre än ett sekel sedan var de flesta svenska värphönor frigående och hade tillgång till tuppar, reden och varierad kost. Den industriella hållningen av höns spreds till Sverige från USA på 1950-talet; först i form av allt större hönshus med allt fler hönor per kvadratmeter, och därefter i form av burar.

Äggindustrins hönsavel har de senaste 50–100 åren delats in i två grenar: en för snabbväxande köttproducerande kycklingar och en för värphybrider med lågt foderintag och hög äggproduktion.

En höna det vilda lägger ägg en eller ett par gånger om året. När parningssäsongen börjar letar hon, i samråd med sin utvalde tupp, upp en lämplig boplats och lägger där fem till tio ägg. En svensk värphybrid lägger 300 ägg per år. Ett strikt ljusprogram med ständigt ökande dagslängd, från 8–9 timmar låg ljusstyrka (4–6 lux) de första månaderna till uppemot 16 timmars ljus med 10–15 lux vid värpning, lurar hennes kropp till en konstant äggläggande fas.

Merparten av Sveriges 6,3 miljoner värphöns lever hela sina liv inomhus, på golvet i stora hangarer eller i burar staplade på varandra. Många värphönor dör i förtid av äggledar- och/eller bukhinneinflammation. Det intensiva äggskalsalstrandet urkalkar hönans skelett och vållar benskörhet, vilken förvärras av brist på motion.

I det vilda sandbadar hönan regelbundet för att rengöra fjäderdräkten och få bort parasiter. I fångenskap kan hon inte göra sig av med kvalster, tarmkoccidier och spolmaskar. I en typisk svensk hönsbur har varje höna en golvyta stor som ett A4-papper, 600 cm², och en takhöjd på 20-25 cm till sitt förfogande. Det är inte tillräckligt för att hon ska kunna flaxa med vingarna eller ens stå upprätt. I burens trängsel får hon dessutom virus- och bakteriesjukdomar från sina medsystrar. Sysslolöshet driver hönorna till självstympning, apati och i värsta fall kannibalism.

Det finns tre typer av så kallade frigående system för värphöns i Sverige: envåningssystem, flervåningssystem och ekologisk produktion. Av dessa är det bara de höns som hålls
i ekologisk produktion som får vistas utomhus. I de frigående systemen hålls grupper om tusentals hönor tillsammans, vilket medför en social stress och ökad konkurrens som leder till rädsla. Träck som ansamlas och ligger kvar i upp till ett år fyller den syrefattiga stalluften med ammoniak.

Omkring 8 procent av Sveriges värphöns utnyttjas i ekologisk produktion. Ekologiska hönor får vara ute under sommaren, minst en tredjedel av livet enligt reglerna, och de äter ekologiskt foder. I övrigt hålls de på ungefär samma sätt som övriga”frigående”. De har aningen mer plats, man får hålla högst 3 000 hönor i samma grupp.

När en vild höna har värpt befruktade ägg ruvar hon dem i tre veckor. När kycklingarna sedan kläcks har de redan pratat med sin mor genom äggskalet. Kycklingarna följer sin hönsmamma och söker skydd under hennes vingar. Hon visar dem vad de kan äta genom ett speciellt läte, samtidigt som hon pickar på det ätbara föremålet.

I äggfabriken, varde den bur-, frigående eller KRAV-, läggs befruktade ägg i en kläckningsmaskin flera mil från modern. När kycklingarna har hackat sig ut ur äggskalen könssorteras de. Tuppkycklingarna slängs ned i en kvarn och strimlas ihjäl. Varje år dödas 5 miljoner kycklingar på detta sätt i Sverige.

Deras systrar skickas från kläckeriet till en uppfödningsanläggning. När hönkycklingarna är yngre än 72 timmar får de transporteras ett helt dygn utan mat och vatten, längre än något annat djur i Sverige. De piper hela tiden förtvivlat, men ingen hönsmamma kommer.

Naturlig medellivslängd för en höna är 10 år. En svensk värphöna tas av daga när hon är 17 månader gammal och uttjänt. Lastningen till slakttransporten sker för hand och ofta med hjälp av inhyrd arbetskraft från till exempel idrottslag. Hönsen lyfts i benen och varje person bär flera hönor i varje hand. De trycks ner i transportlådor som staplas på varandra i lastbilar. Benskörheten orsakar flera ben- och vingbrott. Maxtiden för transport till slakteri är åtta timmar, men den får förlängas upp till tolv timmar om avståndet till slakteriet är stort.

Väl framme vid slakteriet töms hönorna ut ur lådorna på ett rullband innan de hängs upp i stålbyglar i klorna. Sedan passerar deras huvuden genom ett strömförande vattenbad som gör att de förlorar medvetandet innan huvudet dekapiteras i en automatisk giljotin. De hönor som inte dödas på slakteri gasas i regel ihjäl direkt i hemstallet med koldioxid.

Äggindustrin förtrycker höns för att exploatera deras reproduktiva funktioner, liksom patriarkatet gör med kvinnor. Dominans över äggstockar är en grundval såväl för speciesism som för sexism. Kvinnokönets behov av och rätt till reproduktiv autonomi går över artgränser.

Källa: Djurens Rätt (2009). Hönan eller ägget – En genomlysning av äggindustrin.