UN Women Sverige inbjöd i tisdags till ett seminarium i riksdagen som granskade hur utövare av våld mot kvinnor döms i svenska domstolar. Frågan som ställdes var: Fungerar våra domstolar och hur tillämpas lagen vad gäller våld mot kvinnor? Talade gjorde advokaten Claes Borgström och forskaren Eva Diesen.
Seminariet tog sin utgångspunkt i Katarina Wennstams bok Flickan och skulden från 2002, där hon skriver om hur föreställningar och fördomar om kvinnor är vanliga i det svenska rättsväsendet och hur kvinnor som utsatts för våld bemöts.
Margareta Winberg, ordförande UN Women i Sverige, inledde seminariet med att läsa lite ur boken.
Feministiskt Perspektiv har tidigare skrivit om Claes Borgströms resonemang i frågan. Han och Eva Diesen är eniga om att rättsprocessen i de svenska domstolarna till största delen lägger skulden på kvinnan, fokuserar på kvinnans tidigare och nuvarande leverne, på hennes klädsel och beteende.
Rättsväsendet saknar förmåga, eller rentav vilja, att ta till sig av den kunskap som finns när det handlar om våldtäkter och andra typer av våld mot kvinnor, menar Claes Borgström som betonade betydelsen av målsägandebiträden.
”Önskar lagändring”
I dag åligger det undersökningsledaren att anmäla hos rätten att det finns behov av offentlig försvarare för den misstänkte, om förutsättningarna är uppfyllda vad gäller rätten till offentlig försvarare.
När det gäller målsäganden står det att undersökningsledaren ska göra en anmälan till rätten ”om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde.”
– Här måste det till en lagändring där undersökningsledaren har en ovillkorlig skyldighet att anmäla att målsägandebiträde ska utses om förutsättningarna för det är uppfyllda, säger han.
Att denna lagändring inte varit aktuell tror Borgström kan bero på ekonomiska intressen.
Eva Diesens forskning visar också hur viktigt det är med rätt brottsrubricering tidigt i fallet. Det innebär att grov kvinnofridskränkning ska användas från början. Då ökar chanserna för offret eftersom brottets status är högre. I fall där gärningsmannen blivit dömd har det varit av stor betydelse att offret snabbt fått en advokat, samt att mannen blivit frihetsberövad.
Mörkertal
Diesen berättar att Sverige har 46 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Det är dubbelt så många som England och Wales med 23, och fyra gånger fler än de övriga nordiska länderna och länder som Tyskland och Frankrike.
Studien visade att antalet anmälda våldtäkter i Sverige har ökat med 30 procent på tio år, men antalet frikännanden ökar också.
Andelen anmälningar som leder till åtal är 12 procent vilket är den fjärde lägsta siffran bland de jämförda länderna.
– Till skillnad från kvinnliga offer var det ingen man som anmälde sin partner. Vi tror att tröskeln att anmäla för dem är hög, att det kan finnas ett stort mörkertal här bland annat på grund av ett heteronormativt synsätt inom polisen om vem som kan vara offer för sexualbrott. Ofta framgår det inte av anmälningarna om offren eller förövarna är homosexuella eller inte, säger Eva Diesen.
Saknar kunskap
Risken att bli utsatt för våld är som störst vid separationer, berättade Diesen som också sade att de flesta övergreppen inte sker på offentliga platser utan hemma hos offret, den misstänkte eller hos vänner. Den vanligaste gärningsmannen är bekant med offret sedan tidigare.
– Men rättsväsendet använder sig i alla fall av förlegade tankesätt där myten att en riktig våldtäkt är den som sker utomhus av en främmande människa.
Våldtäktsoffer utan skador är mycket vanligt, vilket leder till att offren blir misstrodda. Rättsväsendet accepterar ofta mannens ursäkter, som bidrar till ett förmildrande straff. Om det blir något överhuvudtaget.
Borgström och Diesen var överens om att hela kedjan av institutioner som den våldsutsatta kommer i kontakt med saknar kunskap om våldets normaliseringsprocesser. Det är en av anledningarna till att kvinnor och flickor inte anmäler brott.
Sist men inte minst visade det sig att när debatten om våld och våldtäkter är på agendan så ökar antalet anmälningar. Och ju fler anmälningar som görs desto fler fällande domar.
Både Eva Diesen och Claes Borgström anser att det är samhällets ansvar att fler vågar anmäla. Det handlar om att skapa förtroende med brottsoffren, men då krävs genuskunskap. Det borde ingå i juristutbildningen ansåg en i publiken, som berättade att på hennes juristutbildning ser man ner på genusvetenskap. Eva Disesen kände väl till problematiken.
Så länge som samhällsinstitutionerna, och framför allt det svenska rättsväsendet, fortsätter att lägga skulden på kvinnorna kommer heller inte rättsprocessen att bli rättvis.
