Är det verkligen statens uppgift att med skattesystemet som medel öka klasskillnaderna? undrar Inga–Lisa Sangregorio men tror, jämförelsen till trots, knappast att earlen av Grantham fick halva kostnaden för tjänarstaben betald av brittiska staten.
Det som stör mig är inte att folk använder sina egna pengar till att köpa tjänster. Det som stör mig är att de kan använda våra gemensamma pengar, som så väl skulle behövas för mer angelägna ändamål, skriver Inga-Lisa Sangregorio. Är det verkligen statens uppgift att med skattesystemet som medel öka klasskillnaderna?
Snart hamnar vi i Downton Abbey. Inte i det Downton Abbey där man långsamt börjat anpassa sig till en ny tid utan i förkrigsversionen. Före det första världskriget. Herrskap och tjänstefolk, upstairs och downstairs. Där det är överklassens plikt att sysselsätta underklassen genom att låta den utföra sysslor som var och en som inte är gravt handikappad lätt kan klara av på egen hand. Att själv ta på sig smokingen eller pärlhalsbandet blir med ett sådant synsätt en illojal handling och ett hot mot arbetslinjen.
Skillnaden mellan Downton Abbey efter det stora kriget och dagens Sverige är att medan utvecklingen där går mot minskade klasskillnader håller vi på att skapa allt större avstånd mellan dem där uppe och dem där nere. En annan skillnad är att svenska staten via skattesystemet aktivt uppmuntrar den här utvecklingen. Jag tror knappast att earlen av Grantham fick halva kostnaden för tjänarstaben betald av brittiska staten. Och om döttrarnas utbildning skedde med hjälp av guvernanter i hemmet i stället för i den lokala byskolan fick föräldrarna sannolikt själva stå för lönerna.
Så icke i dagens Sverige. Behöver du en bartender till festen i hemmet? Den snälla staten betalar halva kostnaden. Har dina barn svårt att hänga med i skolan eller är de tvärtom ovanligt ambitiösa och siktar mot högsta betyg i alla ämnen – skaffa en privatlärare som kommer hem och drillar dem. Du betalar bara hälften av lönen, resten får andra skattebetalare stå för.
En god vän skickar en teckning av Mats Erik Molander (1912–1969), signaturen MEM. Den är från 1961 men aktuellare i dag än då. ”Om jag var rik min gosse skulle också du vara begåvad”, konstaterar den illusionslöse fadern.
Teckningen är publicerad med tillstånd från Kerstin Ebbersten. Upphovsrättsägaren delar därmed inte nödvändigtvis de åsikter som ges uttryck för i Feministiskt Perspektiv.
Privata lösningar på kollektiva problem
Jag har i en tidigare krönika (Kan jämställdhet ursäkta vad som helst?, Feministiskt perspektiv nr 42 2011) skrivit om rut och rot och vill här koncentrera mig på det senaste tillskottet i avdragsfloran, avdraget för läxhjälp i hemmet. Trots att inte bara de rödgröna utan även lärarförbunden och Skolverket motsätter sig förslaget kommer det att införas vid årsskiftet, tack vare Sverigedemokraternas stöd till regeringen.
Det som händer är i praktiken bara en legalisering av möjligheter som några redan utnyttjat i flera år, men det faktum att det nu blir officiellt stadfäst och hyllas som något gott – utbildning är väl bra – gör naturligtvis att fler kommer att utnyttja möjligheten. Och det kommer definitivt inte att bli de familjer vilkas barn bäst kunde behöva hjälpen. Familjer med försörjningsstöd, ofta nykomna flyktingfamiljer, betalar inte någon skatt och har därmed inte rätt till något avdrag, eftersom avdraget görs från skatten och förutsätter tillräckligt höga skattepliktiga inkomster.
Redan i början av 2011 skrev jag en artikel på SVT:s debattsida, med anledning av ett reportage om rutavdrag för läxhjälp. När jag läste artikeln Privat läxläsning gör oss dummare på nytt fann jag ingen anledning att skriva om en bra text, så för en gångs skull tillåter jag mig att citera mig själv:
Häromkvällen hade Rapport ett inslag om en ny trend: det har blivit allt vanligare att familjer köper läxhjälp till barnen. Eftersom detta räknas som en ”hushållsnära tjänst” behöver köparen bara stå för halva kostnaden. Den andra halvan står Skatteverket och i slutändan alla skattebetalare för.
Det konkreta exemplet i reportaget var en familj i Danderyd som köper extraundervisning i matematik för tonårsdottern, som siktar på att få MVG i matte. En privatlärare kommer hem till familjen en och en halv timma i veckan för att hjälpa henne förstå matematiken bättre. För detta betalar föräldrarna 1 600 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. När några av flickans klasskamrater intervjuades visade det sig att alla har privatundervisning i hemmet.
Jag har tvekat att skriva om detta eftersom jag har all förståelse både för den ambitiösa flickan och för hennes föräldrar. Det är faktiskt modigt att ställa upp i ett sådant reportage, i synnerhet om man heter Mörner och bor i Danderyd. Självklart har de all rätt att utnyttja de möjligheter som finns att ge sitt barn ett så gott utgångsläge som möjligt.
Samtidigt är detta ett övertydligt exempel på att privata lösningar på vad som i själva verket är gemensamma problem inte bara blir orimligt dyra utan också riskerar att skapa onda cirklar. Om alla de fem elever som framträdde i inslaget betalar lika mycket för privat läxhjälp kostar det deras föräldrar 8 000 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. Hur många elever finns det i svenska skolor? Multiplicerar vi det antalet med 1 600 och den siffran med säg nio månader om året hamnar vi snart i astronomiska tal.
Nå, alla behöver inte extraundervisning, alla har inte lika höga mål som flickan i reportaget, alla har inte råd att köpa den typen av tjänster. Ändå måste vi fråga oss om detta är ett rimligt sätt att använda våra gemensamma (och för den delen även privata) resurser. År 2009 var genomsnittskostnaden per elev i svensk grundskola 85 600 kronor, i gymnasiet 90 400 kronor. Mycket pengar kan man tycka, men det är alltså inte mer än ungefär tre gånger totalkostnaden för en och en halv timmas privatundervisning i veckan.
Det är möjligt att den svenska skolans problem inte beror på för lite pengar. Men när det numera i vissa kommuner åligger lärarna att städa i skolsalarna, samtidigt som de kan få rutavdrag för att låta någon annan städa sina hem, då måste man fråga sig om det finns någon som vinner på det arbetsbytet.
Som individer gör vi vårt bästa utifrån de förutsättningar som existerar. Problemet är att det som på kort sikt kan vara rationellt för individen på längre sikt kan vara förödande för helheten. Om skolans undervisning inte är bra nog för att uppfylla dess egna mål blir det rationellt att själv ge eller köpa stödundervisning för de egna barnen.
Det ökar sannolikt klyftorna mellan olika elever på ett sätt som inte motsvaras av en skillnad i begåvning, men betydligt allvarligare är att det kan dölja brister i den ordinarie undervisningen. Om hon och han kan – varför kan inte du? Så länge kostnaderna, i form av tid eller pengar, bärs av den enskilde är det svårt att invända mot vissa föräldrars legitima omsorg om sina barns framtid, men det blir en annan sak när samhällets resurser tas i anspråk.
De resurserna är inte obegränsade. Under de senaste årtiondena har många delar av den offentliga sektorn tvingats spara även på viktiga delar av sin verksamhet. Att låta lärarna sköta städningen är bara ett exempel; betydligt allvarligare är de inblickar i sjukhusens städning eller brist på sådan som bland annat Uppdrag granskning gett.
Sannolikt skulle de flesta hellre välja rena operationssalar och lärare som får ägna sig åt undervisning än skatteavdrag för privata tjänster, men det valet existerar inte. I valet mellan ingenting och något som gagnar den egna familjen väljer många, begripligt nog, det senare. Privatiseringen av det som i själva verket är gemensamma problem gör oss både fattigare och dummare.
Det är bara politikerna som har möjlighet att välja.
Och nu har de alltså valt. Både Sverigedemokraterna och flera allianspolitiker motiverar sitt val med att det är bra med kunskaper. Och visst är det bra med kunskaper. Kanske borde vi rent av satsa en slant på att utbilda våra politiker i konsten att tänka?
Och S då?
När det gäller just läxhjälp motsätter sig socialdemokraterna en utvidgning av rutavdraget. Men annars är det tydligt att de har kapitulerat och håller med alliansen om att det är bra att våra skattepengar används till att subventionera privata tjänster för folk som har tillräckligt höga inkomster för att kunna utnyttja avdragsmöjligheterna.
Magdalena Andersson tycker att rutavdraget är bra, och motiverar det med att hon själv utnyttjar det. Och i en intervju om boende för äldre tycker före detta statsrådet och chefen för Boverket Ines Uusmann att avdraget borde utvidgas till fler tjänster. Att många äldre som arbetat hela livet har så låga pensioner att de inte har någon möjlighet att utnyttja avdragen även om de skulle använda sina sparpengar vet hon sannolikt inte.
Det som stör mig är inte att folk använder sina egna pengar till att köpa tjänster. Det som stör mig är att de kan använda våra gemensamma pengar, som så väl skulle behövas för mer angelägna ändamål.
