Women Playwrights International Conference avslutades i måndags, efter sex dagar av föreställningar, samtal, läsningar och work shops. Mireille Bergenström, projektledare för konferensen, är entusiastisk:
– Det är fantastiskt att Södra Teatern kan husera en så pass stor konferens.
– Det har varit väldigt bra, vi har fått mycket positiv respons. Programmet har hållit hög kvalitet och det har varit många bra diskussioner, fortsätter Mireille Bergenström.
Möjligheten att knyta kontakter och skapa kulturella utbyten ser hon som en av de viktigaste beståndsdelarna i konferensen.
– Tjejen från Kairo som blev bästis med tjejen från Jamaica; det är sådant som kan leda till ytterligare samarbeten, pjästexter kan förmedlas till ett annat land. Och det är teman som går igen eftersom det handlar om kvinnliga perspektiv.
Riksteatern har redan samarbeten med Al Madina-teatern i Beirut och Al Harah i Palestina, och de kommer att fortsätta. Man har knutit kontakter med Sydafrika, som står värd för nästa WPIC, och det finns en önskan om att inleda ett utbyte med de afghanska kvinnor som deltagit.
Teater som talar till massor
Fredagens förmiddagsseminarium behandlade Community theatre, och en som berättade om sitt arbete var Jyoti Mhapsekar, aktiv i Indiens kvinnorörelse sedan 1975. Hon är ordförande i kvinnornas frigörelseorganisation, Stree Mukti Sanghatana, och hennes satiriska musikpjäser har fått enorm spridning i hennes hemland. Mulagi Zagi Ho, A girl is born, uruppfördes 1983 och behandlar det faktum att gossebarn är mer eftertraktade än flickor i Indien. Hennes övriga pjäser behandlar teman som familjeplanering, hemgift, barnarbete och miljö.
– Det var en slump att jag blev pjäsförfattare, berättar Jyoti Mhapsekar när Feministiskt perspektiv lyckas få en pratstund med henne. Vi ville få fram våra åsikter och en scenframställning skulle vara mer effektiv. Vi ville nå människor som var analfabeter och som inte har tid eller råd att gå på teater. Så vi kom till dem istället. Det var vår passion att föra fram våra åsikter till massorna, inte bara till kvinnor, vi framträdde för män också. Om du inte talar om för männen vad problemet är kommer de inte att förstå. Att bara vända sig till kvinnor kommer inte att lösa problemet.
Vad har teatern för status i ett land med en så massiv filmindustri?
– I min stat Maharashtra är den mycket bra, men det finns inga bra manus. Och vår teater anser man inte vara teater, de anser att det är en kvinnorörelse, och när vi kommer till kvinnoorganisationerna säger de att vi gör teater. Så vi är mittemellan. Men jag kan säga att det finns miljoner kvinnor som bara sett en pjäs i sitt liv, och det är vår uppsättning.
Fredagen präglades också av en spontan protestaktion. Deltagarna gjorde gemensam sak och tågade till demonstrationen för Pussy Riot, mot vilka den fällande domen förkunnats tidigare samma dag. Feministiskt Perspektiv publicerade i samband med detta ett gemensamt uttalande från WPIC:s deltagare där de uttryckte sitt stöd för ryskorna.
Ett sätt att överleva
Konferensens andra så kallade Key Note Speech ägnades teaterns inverkan på barn och ungdomar.
På plats fanns den i sammanhanget givna Suzanne Osten och Marina Barham från palestinska Al Harah-teatern. Osten talade med patos om ålderssegregation i den svenska teatervärlden, om babydrama och teaterns möjligheter att ge unga tillfälle att uttrycka sig fritt. Både Osten och Barham har erfarenhet av arbete med barn och ungdomar med svåra trauman bakom sig, och de är överens om att teatern har kunnat hjälpa många av dem. Överhuvudtaget är teatern en livskraft, inte minst genom att erbjuda en estetisk struktur som Suzanne Osten uttryckte det.
– Anledningen till att vi fortsätter att göra det vi gör, replikerade Marina Barham, är för att det är kreativt, vi ler. Folk frågar mig, du kommer från Palestina, varför ler och skrattar du alltid? Så det är vårt överlevnadsverktyg.
Diskussionen fortsätter i Sydafrika
Sista dagen inleddes under rubriken Women writing Africa. Men vad innebär det att skriva om Afrika? De tre kvinnorna i panelen, Fatima Dike och Amy Jephta från Sydafrika och Patricia Olwoch från Uganda, var överens om att det finns yttre förväntningar på vad en ”afrikansk” pjäs bör innehålla. 24-åriga Amy Jephta avskyr kommersiell teater där traditionell dans och klädsel används som en lockande yta, och ser sig i alla händelser i första hand som författare, bakgrunden kommer i andra hand.
Patricia Olwoch skriver gärna om sitt hemland, men tror att hennes scenarier lika gärna skulle kunna utspela sig på helt andra platser.
Fatima Dike, född 1948, menar att teatern har potential att sätta brännande ämnen på dagordningen; missnöjet med ANC och trakasserier och mord på lesbiska i Sydafrika är sådant som får henne att vilja använda teatern som arena för protest.
Det kommer att finnas mycket att diskutera när WPIC nästa gång hålls i Kapstaden 2015.
