Jag har just lyssnat på veckans Tendens, Vem älskar en feminist? Damernas tur. Det behövs ett nytt Grupp 8, säger en av kvinnorna, nu över 70 år, som var med då det begav sig. Jag vill ropa JA, JA och ordna det bums!

Jag har tänkt tanken många gånger redan. Men det stannar alltid vid tanken. Jag drömmer om en feministisk rörelse, kamp, där kvinnor, och män, ur alla klasser gör gemensam sak, eftersom feminism för mig handlar om jämställdhet och jämlikhet för alla i samhället. I världen. Men jag kommer inte mycket längre än till tanken.

Jag läser artiklar, ser debatter och känner ilskan och hatat krossa mig. Jag skriver arga statusuppdateringar på Facebook där alla potentiella diskussioner alltid snabbt hamnar i något ohanterligt destruktivt sidospår som inte ger någon något. Samma mönster varje gång men ack så svårt att bryta. Och något liknande upplever jag i offentliga debatter.

Debatten handlar alltid om annat

Det finns ”feminister” och så finns det ”antifeminister”, där de senare alltid verkar få debatten att handla om något lite vid sidan av det som från början var tanken. Resultatet blir att absolut inget nytt kommer fram samt att de som sitter på värdefull kunskap och/eller erfarenhet av till exempel genuspedagogik, som det nyligen handlade om i TV4, aldrig kan dela med sig av den.

Detta handlar naturligtvis om vilka man bjuder in till den aktuella debatten och hur debattledaren arbetar. Ofta tycker jag urspårningen sker nästan omedelbart kanske då man inte börjar med att definiera VAD det är det ska pratas om. Det känns så hopplöst på något vis.

Jag längtar efter givande samtal. Kreativa samtal. Sådana där alla inte behöver tycka likadant, där vi får nya erfarenheter, tankar, idéer. Ny kunskap. Många säger att feminister är för aggressiva, hatar för mycket, vill bestämma vad alla andra ska tycka, hur alla andra ska leva. Det sista tror jag inte är giltigt för många, kanske inte någon. Jag tror det är ett missförstånd. Mycket just pga de där kontinuerliga sidospåren.

Behövs två arenor

Aggressivitet och hat då? Ja, hat. Det finns hat. Det finns ett fruktansvärt starkt hat mot feminister, mot kvinnor. Och det finns nog mycket hat bland feminister. Men, det är inte feminismen som hatar menar jag. Den som hela tiden upplever sig leva under förtryck, den som blir förminskad, föraktad, misstänkliggjord. Den kommer att hata. Oavsett om förtrycket finns där för att du är kvinna, för att du tillhör en låg ekonomisk klass eller för att du inte upplevs som svensk eller för något annat.

Samtidigt som jag är övertygad om att vi feminister kommer lyckas bättre med att sprida våra tankar, nå våra politiska mål, genom konstruktiva samtal än genom ilska och hat känner jag att det är viktigt att inte racka ner på oss själva eller andra som hatar på grund av förtryck. Då förtrycker vi på något vis en gång till tänker jag.

Ibland funderar jag på om vi behöver två arenor, forum eller vad man ska kalla det. Något mer intimt, något tryggt sammanhang där vi kan dela vår frustration, ilska och sorg. Där vi kan hata tills det går över, där vi kan gråta och där vi kan älska. Individnivå men ändå en känsla av att tillhöra. Och sen, en annan, den politiska rörelsen, där vi arbetar tillsammans för att nå de stora målen. Den svårare delen.

Längtar efter oss!

Så dyker något upp, som ”Ta håret tillbaka” på Facebook och med ens får jag känslan av att kanske är det där jag saknar inte så långt borta? Kanske har jag bara inte hittat dit? En idé om ett feministiskt, partipolitiskt obundet, första maj tåg dyker upp i mitt huvud. Många många jobbar feministiskt på olika sätt på olika nivåer. I grupp eller själva. Men jag saknar bredare enade led. Hur kan vi föra oss alla samman. Vad ska vi göra? Hur hittar vi tiden och kraften? Var är ni? Vart ses vi? Grupp 8.2? Jag längtar efter oss!