Jag känner väl till leken ”gris”.

Jag har själv under min aktiva fotbollskarriär lekt den många gånger. Dock har jag aldrig dragit ner byxorna för att någon lagkamrat ska skjuta bollen i arslet på mig, men bestraffning för att jag har förlorat, det har ingått. Typ springa straffrundor, armhävningar och liknande.

Jag ser inte själva ”bestraffningsdelen” som ett problem. Det beror helt och hållet på vad man ska utföra, i vilket sammanhang och vad man med det vill manifistera.

Men att dra ner shortsen och visa rumpan inför lagspelare och journalister under ett EM-slutspel säger mig något om vuxna mäns förhållande till varandra i grupp. Det säger mig framför allt något om lagsporter och den heteronormativa miljö som den ofta präglas av.

Moraltant

Att Patrik Ekwall väljer att vifta bort detta med att de flesta som reagerar negativt är okunniga förvånar mig föga. Nu ska personer som inte har erfarenhet av att ”leva med fotbollslag på seniornivå” alltså hålla snattran.

”De förstår inte hur saker och ting ligger till”.

Gruppen som Ekwall lyssnar till minskar lavinartat. Snart är det väl bara ”Me myself and I” kvar! Att han också kallar Expressen som valt att skriva om det för ”moraltant” är också väntat. Det komiska med Ekwalls resonemang är att han skriver:

”Vuxna pojkars lek och det har existerat i alla år och överallt, jag såg det inför öppen ridå i Sydafrika för två år sen när förbundskapten Maradona själv laddade mot sin egen spelare och gjorde det med högljudda skratt.”

Sedan när blev Maradona den som lägger ribban för vad som är roligt eller ok?

Nåväl, nog om Patrik Ekwall och åter till landslagsherrarna och deras rumplek.

Symptom på något större

När Johan Wiland låter shortsen lätta från rumpan, böjer sig ner och ställer sig på alla fyra för att invänta lagkamraternas skott vars mål är att träffa ändalykten, ja då kände jag… avsmak.

Inte för rumpan i sig, men själva situationen och vad den innehåller.

I min värld är detta ett bevis på den starka heteronormativa struktur som råder inom herrlagidrotter, där man utgår ifrån att alla är heterosexuella.

Jag tycker att valet av ”bestraffning” är ett symptom på något mycket större. Med bevarandet av maskuliniteten som ledstjärna får den här incidenten mig att osökt tänka på olika invigningsritualer inom ”manliga” lagidrotter, där vissa besitter en priviligerad överordning där just ”kroppen” och ”ritualen” inte går att särskilja.

Jag vet att rakning att av könsorgan och homofobiska lekar förekommer inom pojk- och herrlag. Jag vet också att homosexuella män valt att lämna idrotten just på grund av den här typen av ”ritualer” och för den delen, denna typ av lekar.

Det är ingen slump att det är så försvinnande få män som är öppet homosexuella inom fotbollen och lagidrotter som utövas av män.

”Bara en lek”

Drar jag på för stora växlar? Kan inte en liten lek bara få vara just det?

Visst kan det så vara, men allt har ett sammanhang. Att Wiland gick ner på alla fyra med rumpan bar betyder något.

Men med den saken tillskriver jag mig inte rätten att säga att det är rätt eller fel.

Men att det ”bara” är en lek som ryckts ur sitt sammanhang, nä det tror jag inte.

För övrigt skulle det kanske vara bättre om landslaget med Marcus Allbäck som spelaransvarig tog och fokuserade på Sveriges match mot England, i stället för att måtta skott mot Wilands rumpa.

Hjälpa laget att hitta tillbaka till något som närmar sig någon form av ”spel”. För det är inget som jag kommer ihåg från matchen mot Ukraina.

Så behåll shortsen på, gå ut gör det ni är i EM-slutspel för att göra.

För visst vore det lite patetiskt om det vi kommer ihåg från Sveriges insats i EM 2012 är en Zlatan som är för bra för sitt eget bästa och en stackars Wiland på alla fyra med rumpan bar?