Personalen kommer in, lugnar och tröstar henne, kallar henne Viola, men måste sen vidare till andra patienter. Hon och jag blir ensamma i rummet. Plötsligt ropar hon ”Det här är inte jag! Det här är inte jag!”
Gång på gång under de sex dagar jag tillbringade på sjukhuset tänkte jag som hon: ”det här är inte jag”. Jag är ju frisk och stark och klarar mig själv. Jag vandrar i Alperna, simmar till den bortersta udden i viken, har just kollat längdskidorna inför vintern. Det kan omöjligt vara jag som om några timmar kommer att ligga i en landstingsskjorta och knappt klara av att ta mig upp ur sängen utan hjälp.
Under de timmar Viola och jag delar rum hör jag ännu till den andra världen, den jag betraktar som min värld. Visserligen är jag onaturligt ren efter att ha duschat och tvättat håret med Descutan två gånger kvällen före och två gånger på morgonen, och jag har inte ätit eller druckit något efter midnatt. Men jag har mina egna kläder, har tagit med en egen bok, och räknar med att få åka hem igen nästa dag. Mitt besök i denna andra värld är kort och tillfälligt. En relativt okomplicerad operation för ett ärrbrock, och sen kommer jag att vara jag igen.
Oönskade fynd
Efter några timmars väntan är det dags för operation. Iklädd landstingsskjorta och kalsonger och långa vita bomullsstrumpor rullas jag ner till operationssalen. Träffar narkosläkaren, får ett varmt täcke (tack!), försöker att nollställa mig för att inte släppa fram den panik jag känner i miljöer som denna. Lite av science fiction-miljö är det, men de aliens jag träffar verkar vänligt inställda och jag låter dem gärna söva mig.
Många timmar senare vaknar jag upp. Det är sent på kvällen, mycket senare än det borde vara. Jag får ligga kvar länge på uppvakningen och rullas upp på avdelningen först på natten. Viola är borta; där hon låg skymtar jag en annan kvinna. Nattpersonalen pysslar om mig med till kärlek gränsande omsorg. De förklarar vad de gör och varför de gör det men säger ännu ingenting om varför min rutinoperation tagit så lång tid. Det får jag veta först vid morgonronden och senare mer i detalj i ett enskilt samtal med den läkare som utförde operationen. Honom hade jag träffat redan på morgonen, då han klämde på min mage och ritade streck där snittet skulle läggas och förklarade vad som skulle hända.
Sen hände något helt annat. Jag var lyckligtvis nedsövd när han öppnat min mage och inte hittade det brock i bukväggen som diagnosen lydde utan ett virrvarr av sammanväxta inälvor och mitt i alltihop en tumör. Ytterligare två läkare tillkallades, och man gjorde en omfattande operation, tog bort tumören och en lång bit av tarmen med tillhörande lymfkörtlar och sydde sen ihop det som återstod. Du kan vara tacksam för att det handlade om höger sida av buken, sa en sjuksköterska senare. Annars hade du fått påse på magen.
Mellan hopp och förtvivlan
Veckorna före operationen hade jag kastats mellan olika prognoser för min framtid. I början av oktober insåg jag att smärtorna på höger sida av buken inte kunde förklaras bort med något jag ätit utan faktiskt var ett tecken på att något var fel på allvar. Det kan vara en tumör, sa husläkaren och skickade mig till koloskopi och datortomografi. Koloskopin – som jag inte ska beskriva närmare för att inte förstöra er aptit – visade ingenting, och datortomografin tolkades som ett bukväggsbrock, troligen en följd av en gammal operation. Husläkaren, som förstått hur chockad jag blivit över kanske-en-tumör-beskedet, ringde hem så snart han fått röntgenläkarens diagnos. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så lycklig över att få veta att jag ”bara” hade ett tre centimeter stort hål i magen. ”Vi måste fira med champagne!” sa min man.
Under de veckor jag levde med ”kanske en tumör” tvingades jag tänka på en massa saker som jag som de flesta andra uppskjutit, eftersom vi självklart kommer att leva för evigt. Vi säger inte ”när jag dör” utan ”om jag dör” och räknar inte på allvar med att något så osannolikt kan inträffa.
En del av dessa inför döden-tankar var uppriktigt sagt rätt triviala. Varför har jag inte städat bättre bland mina papper; ska jag kasta allt eller lämna det viktigaste till Kvinnohistoriskt arkiv? Jag måste göra min företagsdeklaration klar och återföra resterande periodiseringsfonder så att mina efterlevande inte behöver bekymra sig om det. Jag måste förklara alla detaljer i vår ekonomi för min man, som överlåtit allt som rör pengar till mig.
Andra något mer upphöjda tankar handlade om sådant som jag länge hade tänkt göra men inte hade gjort. Framför allt leta upp människor jag mött under olika delar av livet men förlorat kontakten med. Åtminstone säga hej och tala om att de betytt mycket för mig.
Åter annat insåg jag att jag faktiskt aldrig skulle komma att göra. Det handlade inte som för Lucy Jordan om att åka genom Paris i en sportbil med den ljumma vinden i mitt hår. Jag har gjort många roliga saker, mött många intressanta människor, besökt många spännande platser, och jag grämer mig inte över det jag inte hunnit göra i det avseendet. Det får bli i nästa inkarnation.
Nej, det jag led av att inte ha gjort handlade mest om sådant som jag skulle ha velat skriva men varit för lat för att ta itu med. Men nu var det för sent, och jag kunde inte skylla på någon annan.
Så när jag fick beskedet att jag antagligen inte skulle dö under den närmaste tiden kastade jag mig förstås över allt detta ogjorda. Spårade upp gamla vänner, ordnade upp mina papper, började skriva den där omistliga boken? Ja, vad tror ni? Jag får väl skylla på att jag inte hann under de korta veckorna mellan glädjebesked och ny nedstigning i dödsskuggans dal.
Ingen konkurrens
I stället vaknade jag alltså upp till den mardröm jag trodde att jag tills vidare hade undsluppit. I och för sig är jag inte död än eller ens döende, och om det inte har spritt sig är prognosen ganska god. ”Jag är inte närmare döden än du” sa Maria-Pia Boëthius när hon för många år sen behandlats för bröstcancer. Och det hade hon ju rätt i. Ändå är det något som förändras av ett cancerbesked. Solzjenitsyn skriver om det i Cancerkliniken, Susan Sontag i Sjukdom som metafor. Man hamnar i en annan kategori, och det är inte en befordran i den mänskliga hierarkin. Jag skulle ha föredragit att slippa.
Men när det nu är som det är kan jag inte undgå att glädjas över att ha fått kontakt med en värld jag inte alls kände till och som faktiskt är mycket mer spännande än mitt vanliga liv. Ingen såpopera kan konkurrera med en sjukhusavdelning! Det blir som en levande kollektivroman med ett ständigt växlande persongalleri och en mycket bredare rollbesättning än den jag möter i mitt vanliga liv. Och eftersom alla befinner sig i något slags kris är alla väldigt öppna inför varandra. Jag vet mer om kvinnor jag delat sjukhussal med i två nätter än om några av mina bästa vänner.
Men vården då? Är det så illa som man kan frukta efter alla larmrapporter? Hur illa det än passar min personlighet måste jag erkänna att jag inte kan klaga på någonting. Till och med maten på den avdelning där jag var den längsta tiden var riktigt bra med möjligheter till egna val. Och några av de hundratals vårdarbetare jag mötte under de här dagarna var inte bara vänliga och kompetenta – det var alla – utan helt fantastiska. Det kan inte ha varit lätt för den unge läkare som påbörjade vad han trodde var en rutinoperation att dagen efter förklara för mig och min familj vad han upptäckte när han öppnat buken. Jag vet inte om det är patientens uppgift att recensera sin läkare, men bättre hade det inte kunnat göras. Två människor som möts inför ett svårt budskap, som tar varandra på allvar, som är uppriktiga. Inget tjafs, empati men inga ställföreträdande tårar. Klockrent, Olof!
Det var inte bättre förr
Till slut: det var inte bättre förr. Mitt allra första minne, det första som jag säkert vet är mitt och inte något som min mor eller storasyster har berättat, är just från en sjukhusvistelse. Jag hade nyss fyllt tre och hade blivit opererad för brusten blindtarm och bukhinneinflammation, en riskabel operation före antibiotikans tid. På den tiden fick föräldrarna inte vara närvarande, så jag var ensam när jag vaknade efter operationen. Jag var törstig och bad om något att dricka, och en sjuksköterska gav mig ett glas vatten. När jag råkade spilla lite på sjukhusskjortan gav hon mig mitt livs första utskällning. Skälla ut en treåring som just gått igenom en jätteoperation – det verkar osannolikt i dag, men jag minns det så väl. Jag minns lamporna i taket när jag rullades på en bår i korridorerna, och jag minns bordet med olika instrument som sköts fram till sängen när dräneringsröret skulle bytas. Det var ärret efter den operationen som gjorde att man feltolkade röntgenbilderna inför den nya operationen. Den tidens kirurger kan jag inte klaga på: jag slapp dö vid tre års ålder, och det är jag evigt tacksam för. Men sjuksköterskan kan gott plågas i helvetet.
Varför jag blivit sjuk nu har jag ingen aning om, men vid min ålder är det ingen ovanlig sjukdom. Varför jag fick brusten blindtarm när jag var tre har jag däremot en teori om, kopplad till ett ännu tidigare minne. Jag och Bengt och Lars-Göran sitter vid en vit grind i Bengts trädgård. Gången är täckt med små skrovliga stenar. Det är varmt, vi har tråkigt. Så utmanar jag dem: jag vågar äta en sten, vågar ni det? Det vågade de klokt nog inte.
Men jag vågade. Och så gick det som det gick. Om jag inte hade överlevt kunde ingen ha vittnat om min tidiga strävan att visa att kvinnor kan. Om vi så ska dö på kuppen.
