I serien Min sanning på SVT intervjuades för några veckor sedan Linda Skugge. Då påstod programledaren att Skugge var förgrundsgestalt för den tredje vågens feminism i och med boken Fittstim som kom 1999. Så har historien berättades fler gånger.

Det må vara Skugges sanning – men det är inte den enda sanningen om tredje vågen. Skugge förnekade det inte, vilket kan bero på att hon som Expressen-krönikör tidigare på 90-talet skrivit om ämnen i linje med den tredje vågen.

Jag förringar inte Fittstims betydelse men jag vill påstå att ett par andra författare spelade långt större roll för inrullningen av tredje vågen i Sverige, nämligen Åsa Crona och Nina Björk.

Åsa Crona skrev Bakom spegeln – om utseende och kvinnokamp som kom ut 1991. Kopiornas uppror – om utseende och vår kultur kom 1993. Nina Björks Under det rosa täcket landade 1996. Samtliga var reaktioner på den i medier och populärkultur kommersiellt exploaterade särartstanken. De ifrågasatte fasta könskategorier och visade hur kön är en ideologisk konstruktion.

Böckerna diskuterar hur denna ideologi och könsstruktur upprätthålls, inte minst med hjälp av mediernas stereotypa könsskildringar. Samtidigt tar de tag i några av 90-talets brännande frågor om skönhetsideal, kroppsfixering och ätstörningar och skriver in dessa i det feministiska fältet på ett sätt som var nytt i Sverige.

Därtill var böckerna välskrivna och lätta att begripa. Feministiska klassiker helt enkelt, samtida med Susan Faludis Backlash och Naomi Wolfs Skönhetsmyten. Crona förde debatten i medierna såväl som i klassrummen, och fick klä skott för den tidens hat per pappersbrev.

Den tredje vågen beskrivs ibland som en produkt av liberalindividualistiska strömningar i samhället. Feminism kunde likväl som en kollektiv rörelse ses som ett frigörande identitetsprojekt. Själv var jag medskapare av en rörelse som använde båda synsätten, nämligen det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt, AäM, som bildades 1992.

AäM ville, och vill, förändra mediernas stereotypa skildringar. Till en början såg vi oss som en aktionsgrupp. Snart, insåg vi, fungerar medierna också som ett pedagogiskt verktyg för att diskutera jämställdhet, genus, könsnormer och könsideologi.

Sedan mitten av 1990-talet har företrädare för nätverket rest runt och föreläst lika mycket om genus som om medier. Vår handbok i mediekritik kom ut första gången 1998.

Nätverk var en relativt ny organisationsform i början av 1990-talet. Stödstrumporna och Nätstrumporna är några framgångrika exempel. Formen var icke-hierarkisk och kunde samla feminister från olika håll på vänster-högerskalan. Det gick att kombinera en kollektiv hållning med inslag av medvetandegörande och stärkande av individen, så kallad empowerment.

Självberöm är fult, men när jag nu inte längre tillhör Allt är Möjligt innersta krets kan jag ändå se att nätverket har spelat en viss roll i en tid när feminismen delvis behövde omformuleras efter 80-talets backlash. Dessutom har AäM visat att medierna är ett feministiskt kampområde som är väl så viktigt som andra samhällsområden.

Som ung är man måhända mest intresserad av sam- och framtid. Vem som skriver historien har dock alltid varit en grundläggande feministisk frågeställning. Här och nu är det jag.