Handlingen:

Ta på sig strumporna. En av alla vardagssysslor som blir så konkreta när någon är död. Sista gången. Innan man dör gör man allt en sista gång. Tar en promenad. Skriver sitt namn. Hejar på någon. Kliar sig på knäet. Pussas. Slickar igen ett kuvert. Tittar sig i spegeln. Dricker ett glas vatten. Gäspar. Duschar. Väljer strumpor. Hon är vanlig, osynlig. Utan titel. Hon kör med pastellfärger och stängd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika KUKEN! åt honom. Hon tänker att det finns olika sätt att göra uppror på. Han tar över med sina berättelser om mamma, om hur det var förr. Om lungcancer och döden. Hon tjuvröker i tyst protest på sitt hemliga ställe i parken. Bara där infinner sig lugnet. Men en dag saknas två cigg i det väl undangömda paketet. Någon vet. Någon har sett.

Jag älskar den här sortens böcker, de som är skrivna på ett lite klurigt och mystiskt sätt så man får sitta och tänka efter vad som menas med varje rad. Jag älskar karaktärerna, jag älskar platsbeskrivningarna och jag älskar hur alla dessa I-landsproblem målas upp på ett sådant intressant vis. Jag ville aldrig sluta läsa.

En karaktär i boken som jag vill lyfta är Mio, en tolvårig kille som håller fast vid sina åsikter, klär sig i kläder som i andras ögon är tjejiga och aldrig låter sig sänkas av trakasserier.När man läser om Mios stunder med huvudpersonen ser man betydligt tydligare hur mycket fördomar människan har och varför.

Den här boken får högsta betyg av mig, först trodde jag att det var en sådan här bok där ett helt kapitel går åt till att skriva vad någon åt till frukost, men när jag började läsa förstod jag hur mycket den skulle påverka och betyda för mig.