Kapitel 5: En natt utan mardrömmar

Jag drömde mycket mardrömmar en period precis innan Pål kom hem. Vaknade mitt i natten och kände riktig skräck. Som vuxen får man sällan uppleva sådana här mardrömmar, då vet man att det som man har drömt inte är verklighet. Som barn vaknar man och tror att man lever kvar i drömmen. Jag fick springa in till mamma och ta henne hårt i handen för att kunna somna om.

Drömmarna handlade ofta om pappa, han var alltid hjälten i mina drömmar som räddade mig ifrån jätten, spöket eller zombien. Efter några nätter blev det en sådan vana att jag gick och la mig i mammas säng istället för i min egen, det blev lättare så.

Pappa ringde till oss ett flertal gånger också, men jag fick aldrig prata med honom, alltid var det samma sak. Mamma svarade till en början trevligt i telefonen sen blev hon arg och skällde ut honom för det ena eller det andra.

– Nej, du får henne inte hör du det?! Du får inte ta henne ifrån mig! Skrek hon och sen grät hon i timmar, antagligen för att hon hade så dåligt samvete för vad hon gjort.

Mamma sa aldrig att det var han som hade ringt men jag förstod det, han ville ta del av mitt liv och jag ville att han skulle göra det. En dag ringde det på dörren, utanför stod min farfar. Mamma låste in mig i mitt rum och sen hörde jag hur hon skrek utanför.

– Ni är likadana allihop, ni vill bara ta min dotter ifrån mig.

– Men Carin så är det inte alls, vi vill bara få träffa vårt barn.

– Det är inte ert barn, det är mitt, gå härifrån nu och kom aldrig tillbaka.

Jag hörde sen hur farfar lämnade lägenheten och då började jag slå på dörren, jag fick klaustrofobi och jag ville ut, jag var tvungen att komma ut, ut till min farfar. Mamma öppnade till slut dörren och jag sprang emellan hennes ben ut genom ytterdörren, ner för trappan och ut på gården.

– Farfar! Skrek jag och sprang förtvivlat ut på torget, jag sökte med blicken efter honom samtidigt som jag gång på gång skrek.

Till slut såg jag honom, han sprang mot mig, bar upp mig, jag kände hans tårar som rann ner på mig, jag kände all hans kärlek. Han höll mig så hårt, så hårt att jag visste att han aldrig mer skulle släppa mig.

– Du ska få komma hem, sa farfar tyst samtidigt som han höll i mig.

Och jag ville inget hellre, jag var så trött. Trött på att få ta hand om min mamma, trött på att inte veta hur hon mådde, trött på att inte få träffa min pappa. Jag blundade och tryckte in mitt huvud i hans hals när jag kände en kall hand ta på min. Jag såg upp och där stod min farmor, med mascara längst hela kinderna och tårar som flödade.

Hon öppnade munnen för att säga något men fick inte fram ett ord. Mamma kom bakifrån och drog mig hårt ifrån farfar, jag gjorde inget motstånd för nu visste jag att dom fanns, dom skulle aldrig överge mig, dom skulle kriga för mig. När vi kom in satte mamma ner mig i soffan och började förklara varför det var bra att jag inte var med min farfar. Hon sa att min farmor var elak och att min farfar var en sådan som skadade små barn. Jag lyssnade, men tog inte åt mig av något som hon sa.

Några dagar efter den händelsen kom Pål hem. Detta firades med en stor fest där alla hans vänner var bjudna. Jag hade längtat efter den här festen, inte för att jag ville vara med deras vänner utan för att jag visste att då skulle jag få tid att kunna ringa min pappa utan att någon märkte något. Festen drog igång med ett brak, det spelades hög musik och alla dansade som dårar i vardagsrummet.

– Äntligen är din pappa hemma. Sa en kvinna som stank av alkohol och cigaretter.

Jag bara såg surt på henne. Pål var, och skulle aldrig bli min pappa. Mamma sa tidigt att det var dags för mig att sova, hon la in mig i mitt rum och släckte lampan, utan att ge mig en godnattpuss. Det bullrade från musiken så mycket att hela mitt rum började skaka. Jag låg först ner men sedan smög jag tyst till hallen, tog telefonen och smög tillbaka till min säng. Jag försökte komma ihåg pappas telefon nummer, testade tre stycken olika nummer innan jag äntligen kom ihåg rätt.

– Daniel… svarade pappa och jag började gråta, jag grät så mycket, plötsligt kom alla känslor fram, allt som jag hållit inne, jag började snyfta för att försöka få fram något ord men det behövdes inte.

– Alice, sa pappa tyst och sen grät han också.

Så satt vi i flera minuter utan att det gjorde något, båda var bara så lyckliga att få höra av varandra. Trots att det enda vi hörde var gråt och snyftningar. Till slut harklade pappa sig.

– Jag saknar dig så mycket Alice, förlåt för allt som hänt.

Då klarade jag inte av mer, jag la på luren och la mig sedan ner i sängen igen. Äntligen sa någon förlåt, fast det var fel förälder så var det så rätt. Jag var pappas flicka och snart skulle jag få vara det på riktigt. Den natten drömde jag inga mardrömmar.