Utgångspunkten är en viss kritik av den institutionaliserade feminismen: ”Lösningen är inte en urvattnad feminism på makthavarnas och de redan privilegierade kvinnornas villkor. För anarkister består slagordet att ingen är fri förrän alla är fria. Den frigörelsen måste alltid vara vårt eget verk – oavsett om vi är kvinnor, män eller något annat”.
Den grundläggande misstänksamheten mot den institutionaliserade maktens tendens att utvidga sin omfattning och koncentreras hos några samt tilltron till människans egen förmåga att styra sitt liv kombineras på olika sätt med engagemang för kollektiv mobilisering mot förtryckande strukturer. Tolkningarna av detta i konkreta frågor (inte minst i förhållande till statskontrollerad utbildning och till sexualitet) visar sig skilja sig avsevärt hos de anarkister som intervjuats från olika håll i världen och från olika generationer.
Mångfalden av tolkningar inom den anarkistiska tanketraditionen möter en lika stor mångfald i den feministiska och antologin uppmärksammar förekomsten av sexism hos vissa anarkistiska klassiker och marginaliseringen av klassförtryck hos vissa feministiska inriktningar. De tidiga anarkistiska feministernas ifrågasättande av äktenskap och familjeformer samt teoretisering om fri kärlek som en del av klasskampen lyfts fram. Liksom den ofta förbisedda ideologiska skillnaden som rådde mellan dem och de borgerliga feministerna från den så kallade första vågen feminism:
”De var svurna fiender till den borgerliga feminismen, vars viktigaste fråga var rösträtt för kvinnor [---] De såg rösträtten som en rent symbolisk rättighet som inte förändrade arbetarklassens villkor utan tvärtom var till för att förläna staten en gloria av legitimitet. Att begära rösträtt för kvinnor innebar endast att insistera på likvärdig maktlöshet – ett löjligt krav.”
Däremot influerades andra vågens anarkafeminism av radikalfeminismen, inte minst vad gäller kritiken av mansdominerade vänsterorganisationers marginalisering av könsförtrycket som politisk fråga och kritiken av den sexualiserade kommersialiseringen av kvinnokroppen i reklam, porr och prostitution.
Här finner antologin en förändring mellan generationerna. För många yngre anarkafeminister, som är mer influerade av queerrörelsen än av radikalfeminismen, är kampen för ett eget kvinnligt rum inom de politiska organisationerna samt motståndet mot pornografi inte längre centrala stridsfrågor. Istället finns det en vilja att gå bortom uppdelningen män-kvinnor och att bejaka varje persons rätt att definiera sitt kön och sin sexualitet vilket ses som en eftersträvansvärd ”könsanarki”.
En intervju med Petra Östergren illustrerar på ett intressant sätt denna utveckling och de spänningar och konflikter den kan ge upphov till. Från att varit en hyllad feminist bland radikalfeministiskt inspirerade kretsar blev hon persona non-grata hos den äldre generationen feminister när hon med inspiration i queerrörelsen började engagera sig bland annat i kritik mot den svenska prostitutionslagstiftningen. Hennes ståndpunkt grundade sig i den anarkistiska principen att man inte ska ”ha en lagstiftning som skapas utan inblandning av de berörda”.
Hennes tolkning är att prostitutionslagstiftningen strider mot anarkismens principer och metoder. ”Anarkismen förnekar inte att det finns maktstrukturer och systematiskt förtryck, men lösningen är inte symboliska lagar, utan att kvinnor bemäktigas”. Numera är hon eftersökt av den yngre generationen som söker andra svar och intresserar sig för hennes ståndpunkter, berättar hon.
Antologin bjuder på en kritik av ”arbetslinjen” från anarkafeministiskt perspektiv: ”En linje som står i skarp kontrast till den hittills dominerande arbetslinjen, nämligen en arbetskritisk linje. Av några förtjänstfullt kallad fritidslinjen. En linje där målet är meningsfull tillvaro med arbeten som inte skadar oss eller vår planet. En tillvaro som ger oss tid att utveckla våra intressen, att vara kreativa”.
Kvinnorörelsen kritiseras för att ha anammat en kapitalistisk logik och att paradoxalt söka frihet genom att sälja den. De politiska lösningarna mot könsordningen som inte angriper det kapitalistiska systemet kan endast inrikta sig på symptomlindring som att flytta över arbetsbelastningen på andra kvinnor och att bejaka skilsmässor. En genomgripande systemförändring krävs för att kunna komma bortom dessa ytliga ”lösningar”.
Det teoretiskt mest intressanta bidraget är skrivet av Anni Hellquist och gäller en utredning av begreppen förtryckssamverkan och intersektionalitet. Hellquist menar att dessa begrepp är ”i princip samma sak” i meningen att de är verktyg som används för att förstå hur olika maktordningar samverkar. Skillnaden är enligt henne att intersektionalitet fokuserar normer och avvikelser medan förtryckssamverkan fokuserar strukturer, exploatering och fördelning. Hellquist är kritisk mot begreppet intersektionalitet eftersom hon uppfattar det som alltför ”akademisk” vilket hon tolkar som apolitiskt:
”De avtryck intersektionalitetsdiskussionen gjort i den akademiska världen och vänsterdebatten handlar mycket om att ha perspektiv på olika saker. Man har ett klassperspektiv eller ett etnicitetsperspektiv och så vidare. Formeln kön-klass-etnicitet rabblas av bara farten, men frågan är hur långt analysen räcker. Omvandlas perspektivet på etnicitet automatiskt till antirasism, blir perspektivet på kön alltid feministisk kamp? Nej, så blir det sällan. Att ha ett klassperspektiv kan vara långt från att faktiskt vara motståndare till klassamhället. ’Intersektionalitet’ är ett akademiskt verktyg, och kan mycket väl användas just som ett sådant, av akademiker som inte gör anspråk på att tillhöra en viss politisk åskådning. Men om man kämpar för jämlikhet och har de teoretiska verktygen till hjälp för att se ojämlikheter sprungna ur könsmaktsordning, heteronorm, rasism och kapitalism, är den logiska konsekvensen att man också för en kamp mot alla dessa maktordningar. Att ha ett perspektiv på klass bildar grund för klasskamp, och så vidare. Begreppet förtryckssamverkan kan här enligt mig fungera bättre än intersektionalitet. Det förpliktigar på något vis. Det talar klarspråk, vi pratar om förtryck här och det går inte att gömma i en akademisk avhandling, det måste bekämpas.”
Utgående från hennes beskrivning och från ett akademiskt feministiskt perspektiv skulle jag invända att det är viktigt att maktanalyserna förblir öppna, även om de tillfälligt måste frysas för att effektivt kunna mobilisera. Begreppen intersektionalitet och förtryckssamverkan är därför inte samma sak utan utför olika uppgifter. Båda behövs. Och spänningen mellan dem är livsviktigt för den politiska kampens förnyade relevans över tid.
Anarkism #2 tema feminism är strukturerad som diskussionsunderlag för egna studier och som sådant fungerar textsammansättningen väl.
