Feminism innebär kamp för frihet i privata och offentliga rum. Friheten skapas i en relation: inom mig själv och utanför mig själv. Alltså gemensamt i interaktion med andra. Basen för frihet är beroende. Frigörelse kräver medvetenhet och uppskattning av beroende till andra.
Frihet inom mig själv innebär psykologisk frihet, som i den självupplevda rätten att tillhöra världen och ta plats i den. Den kräver kontinuerlig självreflektion och den typen av självinsikt som förstår att jag inte existerar oberoende av andra människor. Min positionering i samhället hänger ihop med andra vars positionering subventionerar min frihet och trygghet.
Frihet utanför mig själv innebär att ta andra på lika stort allvar som jag tar mig själv; jag vill inte att min frihet ska subventioneras genom andras icke-frihet. Det vill säga feministisk solidaritet. Detta förutsätter förmågan att tänka och känna samtidigt.
Grundläggande för frihet och trygghet är en väl utbyggd välfärdsstat och en socialistisk fördelningspolitik. Samhällets minsta enhet är varken kärnfamiljen eller den universalistiska liberala individen, eftersom de inte erkänner kvinnor individualitet utan konstruerar kvinnors rättigheter som en anpassning till mäns rättigheter. Samhällets minsta enhet är självständiga personer i relation med varandra. Feminismen är per definition vänster eftersom den inte accepterar en nyliberal ekonomistisk människosyn eller oberoende individer, utan ser att individers frihet är ett kollektivt arbete som kräver kollektiva resurser.
Kön är en materiell, språklig och social realitet som villkorar kvinnors frihet och handlingsutrymme överallt där det finns personer som identifieras som kvinnor och män. Det vill säga överallt. Idén om könsskillnad är integrerad i våra kroppar, vårt språk och vår samhällsorganisering med en systematik som gör det är svårt att tänka bortom den. Vid sidan om ”människa”, är ”kvinna” och ”man” idag de mest inkluderande kategorier som finns, de flesta människor identifierar sig som kvinnor eller män.
Eftersom det mänskliga annekterats av män i patriarkatet ser jag användandet av kön som en absolut nödvändighet för att synliggöra hur absurt det är med kön och för frigörelse från kön. Det är ett användande av kön som strävar mot inkludering snarare än reduktionism. Det är ett användande av kön som grundas i förståelse att kön inte är en enhetlig kategori utan innehåller hierarkier baserade på bland annat etnicitet, klass och sexualitet.
Det är absurt att män har så mycket synlig och osynlig makt över kvinnor och att de använder den till så mycket skit. Att detta betraktas som ett normaltillstånd. Men visst vore det bra om kvinnor fick lite mer makt, i jämställdhetens namn. Som om det inte handlade om begränsade resurser, som allt annat. ”Kom igen då och ta för er! Men vi ska ingenstans”, säger männen.
En annan sak som är absurd med kön är varför kvinnor är tillsammans med män när det, strukturellt sett, är så dåligt för kvinnors personliga frihet och välmående (men bra för mäns personliga frihet och välmående). Alla kvinnor borde bli lesbiska. I näst bästa fall: män borde bli mer som kvinnor så att det blir värt för kvinnor som inte vill vara lesbiska att vara tillsammans med män.
På grund av ovan nämnda absurditeter är det väldigt viktigt att jämställdhet, så länge det existerar som ett politiskt mål, slutar innebära att kvinnor ska bli som män och börjar innebära att män ska bli som kvinnor. Män måste frigöras så att de kan lära sig tala om och identifiera känslor, ta ansvar för sina relationer, jobba hemma, vara sexiga, skratta mer åt kvinnors skämt, vara sårbara med varandra, motivera med minst tre argument inom varje samhällsområde där de tar för mycket plats varför det är viktigt att män och mäns intressen representeras på den platsen, sluta "tala om hur det är" och börja lyssna på andra, jobba deltid, tänka och känna samtidigt, vara föräldralediga, jobba inom offentlig sektor, ha pms, ha mens, föda barn, inte misshandla kvinnor och varandra, inte äga 98 % av jordens tillgångar, peppa kvinnor och varandra, ha färgglada kläder som är opraktiska men tjusiga och i många olika material när de ska vara fina, ha bättre humor, inte köpa sex, jobba mer ideellt, kramas.
Följande saker önskar jag inte män, eftersom det är vidrigt att kvinnor systematiskt utsätts för detta: att våldtas, mördas och misshandlas, att sexualiseras inom all kultur, att vara rädda för att gå ute själva på kvällen, att vara rädda för att vara hemma, att ha ätstörningar och drabbas av självutplånande kroppsfixering, att ha kasst självförtroende, att vara beskyddad, att vara förhandlingsbar, att vara en handelsvara, att inte bli tagen på allvar.
När den så kallade ”kvinnligheten” blivit lika allmängiltig som den så kallade ”manligheten”, och den maktobalans det innebär att tillhöra ett kön utjämnats, så kommer de betydelsesystem som följer på könsskillnadstänkande att urholkas och kön vara överflödig som kategori. Till dess så måste vi prata om kön, på en massa olika sätt, från en massa olika håll.
