I går presenterade paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby en rapport som analyserar stadsbudgeten i relation till de jämställdhetspolitiska målen. Genomgående saknas fyra saker i budgetpropositionen: mål med jämställdhetsperspektiv, könsuppdelad statistik, jämställdhetsanalyser samt uppföljning och resultatredovisning uppdelat på kön. Följden blir en i stora delar helt könsblind budgetproposition.

– Vi har frågat oss: Gör man det man sagt att man ska? Svaret är nej. Det finns inget genomgående jämställdhetsperspektiv. De analyser av politikens effekter på grupperna män respektive kvinnor som borde ligga till grund för politiken saknas. Regeringen klarar helt enkelt inte av att leva upp till sin egen målsättning, säger Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby och en av rapportförfattarna.

Politik utan jämställdhetsperspektiv

Rapporten går igenom de tre områdena Arbetsmarknad och arbetsliv, Hälsovård, sjukvård och social omsorg, samt Utbildning och universitetsforskning, och konstaterar att regeringen fortfarande inte lever upp till sina ambitioner att jämställdhetsintegrera alla beslut inom samtliga politikområden. Detta trots att jämställdhetsintegrering sedan ett riksdagsbeslut 1994 ska vara strategin för jämställdhetspolitiken.

I fokus för rapporten står budgetpropositionens påverkan på unga kvinnor, en grupp som enligt flera undersökningar de senaste åren mår allt sämre. Ett underliggande problem är fortfarande den starka samhälleliga normen om att vara “en duktig flicka”. Rapporten frågar sig bland annat om individer som inte uppfyller den får lika mycket resurser och stöd som ”struliga unga män”.

– Det är som en litania, man ska vara högpresterande, smal och sexig. Att unga kvinnor är en nedprioriterad grupp märktes dessutom redan när vi granskade folkhälsopropositionen i fjol, och därför ville vi fortsätta studera deras villkor. Inte för att vi vill ställa grupperna unga kvinnor och unga män mot varandra, vi kan bara se att verksamheter med många kvinnor i mindre pengar, fortsätter Gertrud Åström.

Ett tydligt exempel från arbetsmarknadsområdet är förslagen för att minska ungdomsarbetslösheten. Ingen av de båda grupperna unga kvinnor och unga mäns specifika situation uppmärksammas, i stället utformas ungdomsinsatserna för en homogen grupp, där de med mest synligast problematik – männen – står modell.

Flera av de stora satsningarna där, som lärlingsutbildning och ett fjärde tekniskt gymnasieår, tillfaller i högre grad pojkar i än flickor. En större andel män än kvinnor går dessutom vidare från yrkesutbildning till arbete, vilket är osynliggjort i utgiftsområdet.

– Man kan tycka att någon borde komma på idén att försöka få in tjejer på dessa utbildningar, alternativt satsa mer på de yrkesutbildningar som i högre grad attraherar dem. Som det är i dag bryr man sig uppenbarligen inte om att dessa inte leder till jobb för tjejer i lika hög grad som för killar.

Skev fördelning

Även inom området Hälsovård, sjukvård och social omsorg är den ekonomiska fördelningen av medel skev. Rapportförfattarna frågar sig bland annat huruvida det är rimligt att den pojkdominerade ungdomsvården inom Statens institutionsstyrelse får kosta tio gånger så mycket som den flickdominerade heldygnsvården inom barn- och ungdomsspsykiatrin, BUP. Ett exempel från det tredje området, Utbildning och universitetsforskning, är att de fyra mest mansdominerade gymnasieutbildningarna kostar mer i kronor per elev än de fyra mest kvinnodominerade utbildningarna.

Rapporten efterlyser ett verkligt jämställdhetsarbete, som ifrågasätter de normer som hindrar kvinnor och män att agera efter sin individuella förmåga. Trots att Gertrud Åström jobbat med ett flertal jämställdhetsutredningar och utvecklingsarbeten de senaste tjugo åren är hon förvånad över att utvecklingen går så långsamt.

– Vi har tyvärr en lång tradition av att kvinnor själva ska hitta individuella lösningar på strukturella problem, som att till exempel jobba deltid. Finansdepartementet och Anders Borg räknade redan 2008 ut att om kvinnors deltidsarbete skulle ligga på samma nivå som mäns, så skulle BNP öka med fem hundra miljarder, vilket innebär 15 procent. Så man kan verkligen fråga sig varför regeringen inte anstränger sig mer.