Fadime Sahindal är på besök hos sin syster Songül i Uppsala för att säga adjö till sina systrar och sin mamma innan hon åker till Kenya. Det är den 21 januari 2002 och när hon öppnar dörren står hennes pappa där med en pistol. Fadime dör av det första skottet men för säkerhets skull skjuter pappan henne även på nära håll.
I lördags var det tio år sedan mordet och föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime ordnade en manifestation i Uppsala. Vid Fadimes grav på Uppsala gamla kyrkogård samlades ett stort antal människor, representanter för partier och organisationer. Föreningen lade ned en stor krans på graven, som redan smyckats med blommor av de närvarande.
Efter minnesstunden vid graven formerades ett tåg, som gick genom Uppsala med poliseskort, till den park som enligt beslut ska heta Fadimes plats och förses med ett konstverk. Namnet och konstverket är överklagat av en äldre man som anser att parken borde uppkallas efter konstnären Nils von Dardel istället.
Minnet och saknaden
I parken hade ännu fler människor samlats och samtliga partier i kommunfullmäktige, förutom Sverigedemokraterna, höll varsitt invigningstal och klippte tillsammans ett band som förklarade platsen invigd. Sara Mohammad, Glöm aldrig Pela och Fadime, och Talin Gahdimi, Tjejers rätt i samhället, erinrade båda om Fadimes kamp i starka tal.
På eftermiddagen hölls också en minneshögtid på Uppsala stadsteater. Intresset var stort och många fick vända i dörren. Fadimes syster Songül gjorde sitt första offentliga framträdande och berättade hur mycket hon saknar Fadime, att Fadime gav henne mod. Tal av politiker och representanter för olika föreningar varvades med teater och musikunderhållning på hög nivå. Sara Varga sjöng Spring för Livet och Maria Blom avslutade tillsammans med Mikael Rickfors minneshögtiden med Fadimes favoritlåt One.
Offentligheten blev inget skydd
Mordet på Fadime Sahindal var slutet på flera års förtryck. Fadime ville själv bestämma över sitt liv och blev kär i en man som familjen inte godkände. Hennes far och bror misshandlade henne inte bara i hemmet utan också på öppen gata. Brodern drog sig inte ens för att misshandla henne inför poliser och tv-kameror i samband med rättegången där han var stämd för misshandel.
Fadime valde att prata om sin situation i TV och i tidningsreportage. Hon räknade med att offentligheten skulle ge henne skydd och hon kände ett behov av att förklara hur det var att leva i en familj som praktiserade hedersförtryck. Alla som kände henne vittnar om hennes mod.
