Vad har hänt med intersektionaliteten? Med den frågan som utgångspunkt bjöd tidskriften Bang in till ett panelsamtal under Feministiskt forum i Stockholm. I panelen satt Monica Amante från Interfem, Karen Austen, styrelseledamot i Feministiskt Perspektiv och projektledare på Ungdomsstyrelsen, och Charlotte Signal, föreläsare och medverkande i en skrift om intersektionalitet.
Samtalet kretsade kring ett ord som försöker ringa in hur olika maktstrukturer är sammanflätade. Panelen gav flera exempel på att det i praktiken ofta handlar om att synliggöra vithetsprivilegier, heteroprivilegier, klassprivilegier och andra privilegierade positioner som ständigt är närvarande – i feministiska sammanhang såväl som i andra sammanhang.
– Att på allvar jobba intersektionellt handlar om självrannsakan, sade Monica Amante.
Intersektionalitetsbegreppet har kritiserats för att vara för krångligt, för akademiskt. En kritik som Monica Amante inte höll med om.
– Jag ser kritiken som ett väldigt effektivt sätt att avväpna de feminister som vill bedriva en kamp som inte bara handlar om kvinnor och män. Jag ser det också som en kritik som handlar om att försöka förminska andra personers erfarenheter. Det här är inget som är akademiskt för många, utan det handlar om människors vardag.
Monica Amante menade att kritiken snarare bottnar i en ovilja att göra sig av med egna privilegier.
Gick rakt in
Bangs chefredaktör Trifa Shakely, som modererade samtalet, frågade panelen hur begreppet intersektionalitet togs emot när det introducerades i Sverige. Medan flera var skeptiska – Monica Amante berättade hur feminister med ett intersektionellt perspektiv ansågs splittra den feministiska rörelsen – tog andra emot begreppet med öppna armar. En av dem var Karen Austen.
– Det gick rakt in, jag blev nästan gråtfärdig av lycka. Jag kände att här, äntligen, är det några som förstår det som är förkroppsligat i många av oss.
Karen Austen, som känt en besvikelse över att vita feminister saknar förståelse för rasism, menade att begreppet åtminstone har gjort att feminister har börjat ställa frågor om maktrelationers komplexitet.
Trifa Shakely bad panelen kommentera kritiken om att intersektionalitet bara skulle handla om identitetspolitik. Rör det sig om ett missförstånd? undrade Trifa Shakely. Monica Amante menade att det snarare har med okunskap att göra, att kritikerna då inte förstår – eller vill förstå – att intersektionalitet handlar om att rikta blicken mot maktstrukturer och hur de samspelar och förstärker varandra.
Karen Austen ville i sammanhanget föra in ett klassperspektiv.
– Jag förstår inte riktigt debatten kring identitetspolitik kontra fördelningspolitik, det där hänger ju väldigt samman. Om inte klass fanns med i förståelsen av intersektionalitet, då kanske man mer skulle kunna kritisera det som identitetspolitik, även om jag inte tycker det då heller, men vi får inte glömma bort begreppet klass. Jag är själv medelklass och trampar på minor om och om igen, sade Karen Austen.
Det är avgörande, menade hon, att nå ut med kunskapen utanför akademikerkretsar. Därför behövs "praktiker" som inte nöjer sig med att förklara begreppen i teorin.
– Vi kan inte bara förklara, vi måste också förändra.
Kvotering inget enkelt
Hur gör man då i praktiken? Räcker det att kvotera in en rasifierad kvinna i styrelsen så har man "löst det intersektionella"? frågade Trifa Shakely retoriskt. Ingen i panelen ansåg att det var tillräckligt. Monica Amante framhöll att det förstås också är viktigt vilka idéer och perspektiv personen i fråga har. Men att det inte är någon enkel fråga.
– Jag tror att kvotering är ett verktyg som vi måste ha just nu på grund av all skit. Vi måste ha kvotering för att vi inte har kommit så långt. Och jag tror att kroppar som får finnas till i olika sammanhang, som får synas i olika sammanhang där de inte brukar synas, jag tror att det är väldigt viktigt, sade Monica Amante.
Samtidigt blir det problematiskt när organisationer, myndigheter eller företag rekryterar en person utifrån vissa kategorier. Kanske tar de in en person som är hbt-person, rasifierad och kvinna och sedan tycker de att "problemet" är löst. Monica Amante menade att det snarare används som ett sätt att tysta ner kritik.
Trifa Shakely frågade också panelen vilka feminister det är som inte ställer sig bakom ett intersektionellt perspektiv. Här gav panelen flera exempel på hur de i feministiska kretsar blivit anklagade för att försvaga kampen eller splittra den feministiska rörelsen när de fört vithetsnormer eller heteronormer på tal.
– Feminister som har makt är de som är emot, sade Monica Amante.
När publiken släpptes in i diskussionen var arbetslivsforskaren Wuokko Knocke en av dem som begärde ordet. Hon berättade att hon har arbetat intersektionellt sedan 1980-talet och att hon tycker det är bra att begreppet intersektionalitet finns, men att det behöver användas på rätt sätt. Inte i en diskussion om "vad det är för fel på deras kultur" utan i stället för att granska till exempel invandrade kvinnors situation på arbetsmarknaden.
– Taskiga jobb, illa avlönade jobb, monotona jobb och så vidare, det tycker jag är en viktig fråga att ta fatt i. Där kan vi använda ett intersektionellt perspektiv för att se den mångdubbla underordningen och det förtryck som många kvinnor utsätts för i det svenska arbetslivet, sade hon.
