Jag har en bekännelse: jag kan inte låta bli att titta på TV3:s modellsåpa Top Model. Jag inte bara följde den senaste och femtioelfte säsongen av dokutävlingen slaviskt, jag njöt lika helhjärtat som skamfyllt av varje sekund.

Skamfyllt för att programmet blottlägger en så grotesk blåkopia på konstruktionen av förväntad och önskvärd kvinnlighet att den borde bojkottas av feministiska skäl. Helhjärtat, är jag rädd, av samma anledning.

Det rymmer något mycket grumligt och lätt masochistiskt, det där. Kryddat med inte så lite obehaglig skadeglädje. För vad programmet visar är ett gäng mycket unga och mycket vackra kvinnor som tävlar i underkastelse.

Som tränas i att göra avkall på varje uns av integritet och egen vilja för att uppnå det högt åstundade målet: att bli modeller. Och så upptas i den yppersta skönhetens aristokrati med allt vad det innebär av öppnade dörrar till rikedom, ära och berömmelse.

För trots att modellandet säkerligen kräver kunskaper och yrkesskicklighet precis som de flesta professioner, är det inte mycket av den inskolningen vi får se i tävlingen. Istället handlar det huvudsakligen om modellaspiranternas beredvillighet att ställa upp på vad än de ombeds att göra.

Färga och klippa håret – självklart! Den som gnäller får finna sig i en utskällning och skitsnack bland kamraterna. Posera med ormar – självklart! Dina fobier får du göra dig av med! Men framför allt handlar det om att ta till dig den kritik som riktas mot din kropp, ditt sätt att klä dig och föra dig på.

Du måste lära dig att tänka på dig själv som en vara, som ett stycke kött för andra att hantera. Vi får höra domarna konferera om deltagarna just så. Höra dem i ganska råa termer kommentera kroppsdelar, hy och frisyrer. Systerskap är bara att glömma, det här är en tävling!

Och – här kommer det obehagliga in – på något sätt känns det fantastiskt bra att bevittna. På något sätt förskansar jag mig oerhört bekvämt bakom en mycket osysterlig position av att de fan får skylla sig själva om de är dumma nog att ge sig in i den där världen.

Det är rätt behagligt att förlägga hela den smärtsamma och komplicerade problematiken kring skönheten och kvinnligheten dit. Till denna extrema och oförblommerat ytliga värld av modefotograferingar och hysteriska stajlister.

Till unga flickor som inte har vett på att vilja bli något annat än levande klädhängare. Det känns på något vis tryggt. Titta, så galen den är, den där världen. Och tack och lov att jag själv är mer upplyst och har en politisk analys!

Mina små utbrott av fulångest framför spegeln reduceras liksom till ett ingenting i jämförelse. Jag är ju tack och lov inget offer. Och – här har vi skadeglädjen – vilken nytta har de där vackra flickorna av sin ungdom och sina ”perfekta” kroppar när de offrar hela sitt jag på skönhetens altare?

Det är så smärtsamt tillfredsställande att kunna konstatera att visst, det där är priset. Stackars vilseledda flickor, en dag kommer de inse vad de har försakat! Som om det inte hade någonting alls med mig att göra. Som om jag var trygg och säker. Vilket naturligtvis är en stor fet lögn.

För de kommentarer jag nu faktiskt hör uttalas av juryn om tjejernas obetydliga ”fel” är naturligtvis de jag själv också fruktat under ett liv av kroppsnojor och utseendeångest. Och kopplingen mellan dessa ”fel” och något slags karaktärsbrister (gör nåt åt saken, för i helvete) är den vi alla alltför lätt läser in i dem som avviker från utseendenormen och är rädda ska tillskrivas oss själva.

Strävan efter och kravet på att vara oantastlig nog för att välkomnas in i matchen, i offentligheten, i livet över huvud taget, har vi kvinnor tampats med alltsedan vi började få formella möjligheter till att faktiskt delta. Den villkorade friheten med dess direkta koppling till frivillig underordning, underkastelsen av skönhetens alla tidskrävande och förslavande praktiker.

Feminister har ägnat åtskillig kraft och teoribildning åt att försöka komma åt denna försåtligt internaliserade maktutövning. Likväl förblir skönhetens diktat oförminskat. Svåråtkomligt för att det är så dokumenterat gynnsamt att underkasta sig det. Uppfattas du som attraktiv får du ett bättre bemötande, blir mer anställningsbar, mer omtyckt.

Svåråtkomligt också för att det kostar så mycket att ställa sig utanför. Det kräver ett rejält socialt kapital för att kompensera underlåtelse att följa utseendenormen.

Publiken på panelsamtalet ”Ta kroppen tillbaka” på Feministiskt forum i lördags kändes ungefär så långt ifrån Top Model som tänkas kan. Här var idel politiskt medvetna kvinnor (samtalet var bara för personer som definierar sig som kvinnor) med egna stilar mycket fjärran strömlinjeformade ideal.

Kvinnor som, i likhet med mig, uppenbarligen intresserar sig för de politiska aspekterna av kropp och utseende. Men, och här tillåter jag mig att spekulera en smula, förmodligen i likhet med mig, likt förbannat upplever dessa frågor som problematiska i det dagliga livet. Kanske dubbelt problematiska eftersom vi allihopa vet att vi borde veta bättre än att fortfarande bekymra oss om det där.

Och likt förbannat satt vi där. Så många att den stora föreläsningssalen inte räckte till, den blev så full att folk satt på golvet i gångar och utmed väggar. Moderator var Kajsa Ekis Ekman, som själv valt ämnet. Eftersom hon reagerat på att frågorna om kropp och utseende, som stått högt på den feministiska agendan under 1990-talet och början av 2000-talet, nu nästan försvunnit helt från debatten.

Problemen har det dessvärre inte. Kvinnor och flickor svälter sig och ansar sig och opererar sig mer än någonsin. Diskussionen i panelsamtalet var också i mångt och mycket densamma nu som när debatten rasade som hetast. Intersektionella perspektiv hade tillkommit här, liksom inom feminismen i övrigt. Företeelsen fettaktivism är också den ett nytillskott.

Men grundproblematiken kvarstår. Svårigheten att ändra cementerade ideal. Den knepiga balansgången mellan att förkasta tvånget till anpassning men bejaka lusten i estetik, färg och form. Skönhetens användbarhet som maktmedel. Det väldiga ekonomiska incitamenten att upprätthålla vår osäkerhet. Heteronormativiteten och avsaknaden av maktanalys i förebyggande verksamhet i skolorna.

Allt var så välbekant att jag slutade anteckna efter ett tag. Och såg ut över den överfulla salen. Om allt är detsamma varför har vi slutat prata om det? Är det för att vi tycker att vi borde vara klara med det här nu? Att vi borde veta bättre?

Att vi alla borde sitta tryggt förskansade på rätt sida teveskärmen och betrakta skönhetslektionen i underkastelse som ett varnande skådespel, en avlägsen moralitet? Och reagera med masochistisk Top Model-logik: det fattar ni ju att ni får ta skit om ni är så utseendefixerade, brudar. Vadå systerskap, det här är en tävling!

Sanningen är ju att vi alla, mot vår vilja, är Top Model-deltagare. Den där blåkopian över önskvärd kvinnlighet har ingen av oss kunnat undgå att på ett eller annat sätt förhålla oss till.

Det är en tävling som ingen kan vinna: damned if you do, damned if you don’t. De enda segrarna är makten och kapitalet.

Insikten om hur det hänger ihop är ett steg på vägen, men intresset för paneldebatten visar att det i köttet burna inte låter sig skakas av så lätt. Det sitter så förbannat djupt. En verklig förändring kräver en skönhetsmytens revolution.

Och för det måste vi gå samman. För det måste vi börja prata om det igen, fajtas för det igen. Det är verkligen dags att ta kroppen tillbaka.