Någon brist på feminister verkar det inte vara i Stockholm, det blev klart under Feministiskt Forum i lördags. Men de är inte alltid ense. Och varför skulle de vara det?

Surrogatmödraskap eller inte var ett ämne som hade splittrat; debatten fortsatte bakom ryggen på mig på min väg från ABF-huset mot tunnelbanan.

Själv tänkte jag på de upprörda och viktiga röster jag hört under seminariet om Feminism och antirasism ur ett vänsterperspektiv. Javisst, det handlade om hedersmord, om mångfald och om begreppet kultur. Hur ska vi kunna stå upp för våra värderingar om mänskliga rättigheter, vi som har en historia av kolonialt förtryck bakom oss? Ska saudiarabiska pengar få användas för att bygga moskéer i Sverige? Är svenska flickor som vill köpa stringtrosor att jämföra med dem som bär slöja? Och varför, varför kan inte alla flickor i Sverige behandlas lika; varför ska somliga få giftas bort mot sin vilja medan andra får välja själv?

Med glöd inledde Amineh Kakabaveh, ordförande för Varken hora eller kuvad och riksdagsledamot (V): det måste bli ett slut på särbehandling av t ex muslimska kvinnor. Dessa kvinnor är också i sina hemländer emot kvinnoförtrycket. De blir överraskade och förskräckta när de här i Sverige antas tillhöra en ”kultur” som de alltid varit i opposition mot, ibland lämnat sitt hemland för att slippa. Jämställdhet vill de ha, inte förnyat förtryck. Varför talar regeringen med män som representanter: för alla muslimer, för alla kristna assyrier etcetera?

Arne Ruth ledde ett panelsamtal mellan Gertrud Åström, Lena Andersson och Mikael Kurkiala. Det hettade till när den sistnämnde talade om sin kulturrelativism, Åström och Andersson ville se universella rättigheter – de betonade reproduktion och giftermål. Det är områden som internationellt är försummade. Där det går bakåt. Backlash. Någon i publiken tyckte panelen var islamofobisk. Orden föll upphetsat. Åström och Andersson försäkrade att så inte var fallet: kvinnoförtrycket var deras fokus. Universalism. Franska revolutionens jämlikhet mellan alla mänskor! Kurkiala menade att i Sverige kan vi bara förstå i kategorierna Klass och Kön. Kultur finns och också vi lever nedsänkta i vår speciella kultur. Men en kultur förändras, inte sant?

Sista ordet i den öppna debatten fick Sara Mohammed, ordförande för Glöm Aldrig Pela och Fadime. Hon var rationellt arg för att hon alltid behövde förklara att jämställdhet och frihet från fruktan att dödas och rätten att välja själv, det är rättigheter för alla; varför ska de kraven kallas islamofobi? Muslimer finns av många slag; de allra flesta vill ha universella rättigheter.