Katharina Tollin har granskat den svenska jämställdhetspolitiken under 70-, 80- och 90-talen och visar hur den har exploaterats av en politik som kännetecknas av nedskärningar i den offentliga sektorn och en rörelse mot ett alltmer nyliberalt samhälle. Evelina Johansson har träffat henne.
EJ: I inledningen till din bok beskriver du en paradox som ofta presenteras i diskussionen om svensk jämställdhetspolitik: ”Hur kommer det sig att vi inte har kommit längre, när vi vill så väl?”. Du menar att ett sådant uttalande är symptomatiskt och talande för en viss diskurs som styr jämställdhetsdebatten av i dag. Kan du förklara detta närmare?
KT: Detta är ett uttalande som är typiskt för både de som är positiva till och de som är negativa mot svensk jämställdhetspolitik. Det jag tycker är intressant är att både dessa sidor döljer en annan utveckling i samhället, den ekonomiska. Man beskriver jämställdhet som skulle det endast röra sig om en relation mellan män och kvinnor. Men själva berättelsen om antingen framgångar eller misslyckanden döljer den parallella ekonomiska och politiska utvecklingen som jag vill belysa i min bok. En utveckling som jag ser som fundamental för varför vi inte har ett jämställt samhälle i Sverige i dag.
EJ: Tanken om jämställdhetspolitiken som arena för olika samhällsekonomiska intressen är avgörande för din avhandling. I din bok visar du att svensk jämställdhetspolitik har förändrats från att betrakta kön och klass som två sammanlänkande förtryckskategorier, till att behandla dessa som separata. Kan du beskriva denna utveckling?
KT: Kortfattat kan man säga att möjligheten att ha ett klassperspektiv på kön fasades ut på 90-talet, men om vi granskar diskussionerna närmare ser vi att klassfrågor, om än ibland implicit, alltid har varit drivande för de förslag som de olika partierna för fram i jämställdhetspolitiken. Det är inte synen på kön, huruvida det är en konstruktion eller biologiskt grundat och så vidare, som har varit drivande för jämställdhetspolitiken. Det finns en annan drivkraft. Under 70- och 80-talet var det en kamp mellan höger och vänster, om hur samhället ska vara organiserat och vilken samhällsmodell vi ska ha. Ska vi ha en välfärdsstat eller ett marknadsstyrt samhälle? När Socialdemokraterna drar sig ur denna debatt på 90-talet blir den andra modellen dominerande och frågor om hur kvinnor och män ska få samma möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden, hur både kvinnor och män ska kunna bli chefer – snarare än att kritisera denna ordning i sig – blir dominerande.
EJ: Varför blev det så att Socialdemokraterna lämnade sin samhällspolitiska modell?
KT: Jag tror inte att man kan svara på det genom att enbart kolla på jämställdhetspolitiken. Men generellt ser man hur de vänsterorienterade partierna har anammat ett nyliberalt språk, hur de har blivit övertygade av de nyliberala argumenten och trodde att de här förändringarna var nödvändiga i kölvattnet av den ekonomiska krisen under 90-talet.
EJ: Här ser jag en koppling mellan dig och tänkare som Wendy Brown och Nina Power, som båda diskuterar frågan om nyliberaliseringen av feminismen och beskriver upplevelsen i vår tid av det inte finns några alternativ till den nyliberala samhällsmodellen. Att feminismen i något avseende har förlorat det den kämpade för och att det nu handlar om att inordna sig i nyliberalismens led.
KT: Ja, absolut. Båda dessa tänkare har varit viktiga för mig. Det är viktigt att vi granskar de diskurser som styr det politiska rummet, både nu och i det förgångna. På så vis kan vi se vad historieskrivningen har tystat. Gör vi inte detta förefaller det som att vissa saker blev orimliga och omöjliga utan att vi vet varför. Genom att granska historien ser vi hur detta i stället var en fråga om aktiva val och inte en oundviklig utveckling mot nyliberalism.
EJ: Kopplat till detta har vi även en kritik av feminismens tidsförståelse. Tanken om utveckling och hur förändring sker. Har man en förståelse av ett linjärt tidsförlopp där allt rör sig mot mer och mer frihet eller befrielse så kommer man även att bli besviken och resignerat fråga sig: vad hände? Du skriver mycket om det här i din bok. Skulle du kunna utveckla det lite?
KT: Ja, detta är problematiskt. Även beskrivningen av feminismens historia i termer av vågor, backlash och så vidare. Den tenderar att inte fråga sig varför feminismen vid en viss tidpunkt får ett starkt genomslag i samhällsdebatten. Detta undersöks inte så ofta. I stället tenderar vågmetaforer att dölja att det finns olika villkor kring arbete, ekonomi och dylikt som gör att vissa frågor slår igenom starkt och andra inte. Vi måste även fråga oss hur vissa begrepp exploateras under en viss period och varför. Ta till exempel begreppet motstånd under 80-talet, där man till exempel kunde bli anklagad för att vara en motståndare mot feminismen om man menade att jämställdhetspolitik borde handlar om annat än bara kvinnor.
EJ: Filosofen Walter Benjamin skriver om misslyckade revolutioner, kamper som aldrig blev erkända, som inte fick vara med i skrivandet av historien och hur dessa genom att bli uppmärksammande kan bli en utgångspunkt för motstånd mot denna linjära och homogena berättelse. Hur tänker du kring det? Kopplar det an till ditt projekt?
KT: Absolut, och jag tänker mig att ett sådant motstånd inte enbart behöver rikta sig mot ett narrativ kring vår historia men även kan rikta sig mot vår samtid. Hur ett sådant uppbrytande kan göra så att vi ser och uppmärksammar saker i dag, akter av motstånd som negligeras och inte får nog uppmärksamhet. Jag fick mig en tankeställare när jag och en kollega intervjuade Beverly Skeggs angående relationen mellan socialism och feminism för några år sedan. Vi frågade henne avslutningsvis vad hon såg för möjligheter till ett lyckligt äktenskap mellan vänstern och feminismen, hur en socialistisk feministisk utopi skulle kunna se ut. Skeggs var ytterst ovillig att tala om utopier. I stället svarade hon: ”Ja, det var en strejk på Heathrow förra veckan, städerskorna gjorde detta och detta”. Hon ville inte visionalisera motstånd teoretiskt utan ville i stället visa på de kamper som sker. Inledningsvis förstod jag inte varför hon svarade så men nu i efterhand tycker jag att det belyste hur det akademiska samtalet blir inriktat på en teoretisk väg, på abstrakta frågor, i stället för att se och uppmärksamma konkreta kamper mot ett bättre samhälle och hur kan vi understödja det.
EJ: Menar du att det finns en tendens att skapa fina narrativ kring det politiska istället för att verkligen reflektera över den situation vi befinner oss i och försöka göra någonting åt den?
KT: Ja, här blir politik detsamma som det som är sant eller det som är gott. Jag tänker mig att politik är en kamp om makt. Det är inte vad som är sant eller vad som är det bästa önskvärda, utan den befintliga maktkampen som finns nu och man kan faktiskt välja sida i den. Jag tror att det politiska samtalet skulle se annorlunda ut om vi studerade vilka krafter som är verksamma i en specifik politisk situation. Om vi i Foucaults efterföljd studerar makt som strategisk och hur den fungerar i en konkret situation.
EJ: Skulle man kunna säga att du förespråkar en feminism som ”vågar vara i det konkreta”?
KT: Ja, och en feminism som vågar tänka strategiskt. Jag tänker till exempel på Feministiskt initiativ som i början inte ville svara på konkreta frågor om budget, räntesatser och så vidare eftersom partiet skulle vara ett feministiskt politiskt projekt över partigränserna. Detta förefaller oerhört problematiskt för mig, för feminism går inte att tänka bortom klass. Det har betydelse om en förskola är privatägd eller inte. Man måste ta ställning i den ekonomiska och ideologiska kamp som finns.
EJ: I boken diskuterar du hur jämställdhetspolitik i Sverige har blivit mer en fråga om erkännande än om en ekonomisk omfördelning. Varför är detta problematiskt?
KT: Jag vill understryka att jag tycker att det har gjorts mycket bra inom ramarna för en erkännandepolitik, men samtidigt sker den inom ramen för det system vi har. Den accepterar rådande samhällsmodell, och denna modell har vissa gränser.
EJ: Vad finns det för alternativ?
KT: Frågan om alternativ har varit den svåraste under arbetets gång, när folk har frågat, ”Men hur ser du på det här, hur bör det vara? Nu måste du säga något om det här”. När jag väl gjorde det blev folk jätteprovocerade. I grund och botten tänker jag mig att det ligger utanför det här specifika forskningsprojektet. Jag tänker inte att det borde se ut på ett visst vis. Snarare intresserar jag mig för vilken sorts kritik det går det att artikulera med utgångspunkt i avhandlingens analys.
EJ: Ibland har jag upplevt att det finns ett krav inom forskningen att det ska finnas det här positiva momentet?
KT: Ja, och hur ska man egentligen kunna förhålla sig till frågor om att den nyliberala vågen får ett starkt genomslag under 90-talet. Det är ju en meningslös slutsats att säga att det vore bra om det inte hade varit så. Det rör sig snarare om hur man ska positionera sig i relation till detta händelseförlopp. För liberala feminister är det inget problem. Men de socialistiska partierna utgår även de från denna beskrivning och det är inte nödvändigt.
EJ: För att återgå till din avhandling. Någonting som jag fann intressant var hur du beskriver hur privatiseringen av den offentliga sektorn, såsom vård och barnomsorg, beskrevs som ett sätt att möjliggöra kvinnors frigörelse genom att öppna upp marknaden och göra det möjligt för dessa kvinnor att förhandla upp sina löner och så vidare. Kan du berätta mer?
KT: Ja, det var ett avgörande moment för mig. Det var en närmast chockartad insikt när jag läste 80-talstexterna att varenda debatt styrdes av detta tema. Allt relaterades till privatiserandet av den offentliga sektorn. Jämställdhetsdebatten dominerades verkligen av detta. Andra teman som jag i början trodde skulle vara avgörande för min analys, till exempel etnicitet, var nästan helt frånvarande.
EJ: För att avsluta, ett viktigt tema i boken är approprieringen av feminismen och hur man kan förhålla sig till detta bruk av feminismen, där feminism plötsligt kan användas för att motivera ett krig i Irak, eller inköpandet av en designerväska. Detta sönderkramade av feminismen var särskilt närvarande under 90-talet och 2000-talet, då alla ville vara feminister. I dag, särskilt de senaste månaderna, har detta förändrats. Man har börjat tala om ett växande feministhat. Hur ska vi förstå detta, och vad kan vi göra av det?
KT: Ja, nu frågar man sig om det verkligen var så dåligt på 90-talet, när man tänker på allt det vi kunde göra inom denna diskurs. Men vad menar du med hur vi ska förstå detta?
EJ: Finns det möjlighet att utnyttja att det har blivit mer polariserat igen och göra något spännande av den situationen?
KT: Det är en väldigt intressant fråga. Kanske feminister som anser att feminism inte enbart handlar om kvinnors individuella frihet kan göra sig delaktiga i en typ av tänkande av ett annat samhällsalternativ. Mobilisera på bredare front, med en mängd olika grupper som behöver en annan samhällsmodell för att ha ett jämlikt och bra liv. Den gränsöverskridande/partiöverskridande ”universella” feminismen misslyckades. Om vi kan mobilisera inom ramen för något annat kan det vitalisera feminismen. Då måste Anders Borg definiera den form av feminism han åsyftar som går ut på att kvinnor ska arbeta mycket medan någon annan vill ha en feminism som kräver minskad exploatering av arbetare. Men vi ska inte släppa frågor som könsmaktperspektivet var bra på, kränkningar, rätten till lika lön osv. Det handlar kanske om att försöka återartikulera utan att släppa det vi vann.
