”Din feminism verkar öka. Borde du inte beställa tid hos doktorn? ” Så kunde det kanske låta – fast på franska förstås – någon gång på 1870-talet. Ulla Wikander fick leta länge för att hitta en positiv användning av begreppet feminism.
Ordet feminism användes för att beteckna symptom som visade sig hos den som drabbats av turberkulos. Infantilism kunde vara ett annat otäckt symptom på samma sak. Om detta skrev Ferdinand-Valère Faneau de la Cour år 1871 en medicinsk avhandling med titeln Du Féminisme et de l’infantilisme chez les tuberculeux (sv. Om feminism och infantilism hos lungsotspatienter). Det säger sig självt att det inte kan ha varit roligt att drabbas!
Ordet feminism lät skrämmande. Det handlade om en dödlig sjukdom. Men ordet kom snart att användas också bildligt för otrevliga drag hos friska personer. Som sjukdomssymptom hade det avvänts om män. Nu började kvinnor få höra det som en gliring, som ett nedsättande ord. Redan år 1872 lanserade den skönlitteräre författaren Alexandre Dumas d y – författaren till Kameliadamen – ordet ”feminist” i sin pamflett L’homme-femme. I den argumenterade han mot att kvinnor skulle få skilsmässa på samma villkor som män, det vill säga om maken hade varit otrogen. Dumas kallade kvinnor, som ville ha samma rättigheter som män för feminister. Han gav alltså – tycker vi i dag – en korrekt definition. Men dessa kvinnor hävdade något som i sin tid uppfattades som absurt: att samma lagar skulle gälla för kvinnor som för män. Som en parentes måste sägas till Dumas försvar, att han några årtionden senare var högt uppskattad av feminister och tog deras parti vid flera tillfällen.
Förblev medicinsk term
Att blir kallad för feminist var alltså obehagligt till en början: ett skällsord på kvinnor som ställde krav. Varför sådana kvinnor inte kallades för maskulinister är något som vi i dag kan grubbla över. Men så blev det inte. ”Feminist” kallades den kvinna som kommit på den sjuka idén att hon skulle respekteras och behandlas av lagen som en man.
Men 1890 hände något. Kvinnor tog till sig ordet och gjorde det till sitt. Radikala kvinnor kallade sig själva för feminister. Så började det verbala slagsmålet om ordet – är det positivt eller är det negativt? Med sig bar ordet den negativa laddningen av att också vara ett sjukdomstecken. Jodå, kolla den franska ordboken Le Petit Robert; långt in på 2000-talet definieras där ”féminisme” som en medicinsk term samtidigt som en politisk. Fast jag betvivlar att franska läkare använder det i sin diagnostik.
Den första gången feminism användes positivt av kvinnor själva – och jag har letat ivrigt – var i Bulletin de l´Union Universelle des Femmes (sv. Den universella kvinnounionens bulletin). Bulletinen kom ut under flera år och publicerade till exempel det svenska Fredrika-Bremer-förbundets stadgar. Den skrev om kvinnorörelsen i många länder och sökte sammanföra idéer och informera om framsteg. Den handlade inte bara om rösträtt – om någon skulle tro det – utan om arbete, familj, löner, egendom, sociala frågor och hade utförliga presentationer av viktiga kvinnor. Allt som allt ville bulletinen befrämja jämlikhet.
Fokuserade krafter
På flera sätt låg bulletinens ideal nära den framväxande socialismens idéer. Men den satte kvinnors intresse av till exempel jämlikhet på arbetsmarknaden före socialisters önskan att införa arbetarskyddslagar som skulle särbehandla kvinnor. Tidskriftens redaktör var Marya Chéliga, politisk flykting från Polen och ledande inom den franska kvinnorörelsen. Hon skrev:
”Ännu en gång vill vi slå fast att vi inte tillhör något politiskt parti. Vi är helt enkelt oberoende feminister. Mer än en gång har historien lärt oss att vi, efter att ha utnyttjats för att aktivt befrämja en sak /…/ så har vi kvinnor skuffats tillbaka av de segrande politikerna till vår gamla plats som underordnade. Vi måste ta lärdom av dessa hårda erfarenheter och lära oss fokusera våra kvinnliga och feministiska krafter på ett enda mål: att förbättra Kvinnans förhållanden.”
I slutet av 1891 bildades Féderation françaises des sociétés féministes och blev därmed den första organisation, som kallat sig för feministisk.
Följande år kom den internationella lanseringen av ordet när en kvinnokongress i Paris kallades för Le Congrès général des Sociétés féministes. Den var en uppföljare av två tidigare internationella kvinnokongresser åren 1878 och 1889. De hade båda krävt rättigheter för kvinnor – alla rättigheter! De ville se en total revision av Code Napoleon, det vill säga en omskrivning av den franska grundlagen, liksom lagar i andra länder, så att kvinnor och män behandlades lika.
Ful klang långvarig i svenskan
Så småningom vandrade ordet över till andra språkområden. Tyska kvinnor var ytterst rädda för ordet, utom det mest radikala. Hedwig Dohm (ni som kan tyska: se www. Hedwigdohm.de) skrev t ex boken Die Antifeministen år 1902. I ett kapitel sågar hon Ellen Key totalt som en av feminismens fiender. I Sverige introducerades ordet feminism av Frida Stéenhoff 1903. På engelska slog ordet först igenom efter år 1910. Det fick betydelseförskjutningar och delvis nya innebörder.
Märkligt – eller inte – är att ordet genom 1900-talet länge behöll en ful klang i svenskan. Inte ens radikaler som Grupp 8 ville till en början kalla sig feminister, fast ordet då lyfts upp igen som positivt i den nordamerikanska kvinnorörelsen. Kanske handlade det om att socialister och socialdemokrater länge lyckades förknippa feminist med ordet borgerlig; att vara en ”borgerlig feminist” var utomordentligt fel. Ingen socialistisk kvinna ville därför kalla sig feminist. Samtidigt uppskattade inte heller grupper till höger om mitten i politiken kvinnor som jämlikar förrän sent på 1900-talet. För dem fanns varken ordet eller visionen om jämlikhet. Ordet förblev förknippat med obehag för nästan alla grupper på den politiska kartan tills det sedan plötsligt blev modernt här i Sverige. Under en kort tid ville nästan alla politiker kalla sig feminister. Men även den fasen tycks i dag borta.
Det har gått troll i detta ord – är det kanske ännu något lite sjukligt över det?
