– Såhär såg programmet ut första året vi arrangerade festivalen, säger Christina Wassholm, en av arrangörerna till festivalen och håller fram en broschyr något större än en handflata. I år ser programmet ut såhär, säger hon och håller upp det helt utvecklade programmet, lika långt som hennes överkropp och i publiken hörs spridda skratt.

När jag besöker den feministiska kulturfestivalen BeFem i Belgrad arrangeras den för fjärde gången i rad. Liksom föregångarna är årets upplaga ett samarbete mellan svenska och serbiska feminister men under den två dagar långa festivalen har feminister från hela Balkan samlats för att lyssna på samtal, delta i workshops, titta på film, musikuppträdanden och festa tillsammans.

Jag är där som medlem i Malmös Feministiska Nätverk där vi talar om möjligheter till samarbete och det sker även samtal om feminism mot fascism, om kritik av radikalfeminism och porträttering av kvinnor i skräckgenren. Men förutom det har festivalen helt klart ett genomgående tema; Pride och hbtq-personers rättigheter. Samtal om lesbisk litteratur, filmer om att komma ut för sin familj och uppträdande av den populära lesbiska kören ”Le Zbor” visar på hur högst aktuell frågan är i Serbien är i dag. Och inte är det konstigt, en Pride-festival har arrangerats i ett decennium och har förutom undantaget år 2010 inte kunnat genomföras till följd av de allvarliga riskerna om våld och attacker.

Inga reformer i sikte

Sexuella kontakter mellan samkönade personer är lagliga sedan 1994 och sedan 2006 är åldersgränsen densamma som för heterosexuella. Samkönade par erkänns inte i lag; varken gällande äktenskap, partnerskap, adoption eller insemination och i den serbiska grundlagen från 2006 finns ett uttryckligt förbud mot äktenskap eller rättsligt erkännande av samkönade par. Diskriminering av sexuell läggning är förbjuden inom arbetslivet men lagar om hets avser inte sexualitet eller könsidentitet, och brott begångna på grund av offrets sexualitet eller könsidentitet anses som ”försvårande omständighet” vid straffmätning. Med andra ord alltså; blame it on them hbtq:s om de blir utsatta. Dessutom är den nyvalde presidenten, Tomislav Nikolić, grundare av det nationalkonservativa partiet ”Serbiens Progressiva Parti” vilket knappast kommer leda till några positiva reformer för hbtq-personers rättigheter.

Tåget passerar precis utanför kulturhuset KC Grad vilket gör att den gamla byggnaden skakar i några sekunder innan tystnaden lägger sig igen. En klargul sida med texten ”Kosovo 2.0” visas på en skärm bakom en person som sitter framför publiken. Det är Hanu Marku, redaktionschef för tidningen och bloggportalen Kosovo 2.0. Hanu Marku börjar med att berätta att 70 procent av boende i Kosovo är under 35 år gamla och ändå fanns det tills nyligen inga berättelser om ungas erfarenheter, liv och åsikter i media. Det ville tidningens grundare ändra på och skapade en möjlighet för unga att skriva texter som lades upp på hemsidan och som översattes till engelska, albanska och serbiska. Ganska så snart, berättar Marku, börjar texter om feminism och homofobi dyka upp på hemsidan, utan att tidningen uppmuntrat till det. Hon visar en bild på skärmen bakom sig med två personer som verkar kyssa varandra men som har täckta huvuden.

– Det här är en bild från vår tryckta tidning från ett reportage som handlade om homofobi. Vi försökte få tag på två personer av samma kön som ville kyssa varandra, men det var omöjligt. Istället fick det bli såhär.

Hoppfullt trots allt

På samma tema, fast i en klart mer positiv anda, visade den svenska serietecknaren och konstnären Bitte Andersson delar av sin nya film Dyke Hard som handlar om ett rockband i en feministisk utopivärld. Förutom dykes on bikes, maffiga rockshower á 80-tal, ett spökhus, en roadtrip, en parkourande polis i rullstol, fängelsemusikaler och en massa hett sex är kärnan i filmen lesbisk vänskapskärlek. Filmen är Bitte Anderssons masterprojekt på konstfack som först bemöttes av motstånd men som efter lite hotelser slutligen genomfördes och ska släppas under våren 2013 och som säkerligen inte kommer bli något annat än en feministisk kultfilm. Dessutom fick vi nöjet att se några av filmens karaktärer uppträda under festivalen vilket var minst sagt peppigt.

Trots att vi fick se landets stängda Nationalmuseum, ett museum som varit stängt 12 år utan planer på att öppna och fick berättat för oss att endast 1 procent av landet BNP går till kultur, och trots att en nationalistisk demonstration genomfördes under tiden vi var i Belgrad är det omöjligt att inte känna hopp. Hopp om att den feministiska rörelsen lever och växer och som lär sig allt bättre sätt att samarbeta och mobilisera sig. Under festivalen träffade vi personer som lärt sig olika sätt att vara aktivister i ett hårt klimat, så som i den hemliga klubben vi besökte, placerad i en lägenhet där motståndsrörelsen träffas och umgås.

Vi såg också ett performance i form av en hyllning av Serbiens officiellt första feminist, Ksenija Atanasijević, som varnade om den begynnande antifascismen innan andra världskriget, och tidningen Kosovo 2.0 växer dagligen med nya texter och vloggar där det kommande numrets tema är ”sex”. Nästa år är kanske festivalens program lika stort som oss alla tillsammans.