Tiina Rosenberg tror inte att höger- och vänsterfeminister kan förenas eller att det finns en feminism som kan tillfredsställa alla. (Feministiskt Perspektiv 2012-02-24). Det tror inte jag heller. Jag tror det värsta för feminismen är att man tror att den måste in ”under” höger eller vänster eller något annat politiskt begrepp. Jag tror feminismen måste få vara fri och självständig. Som kärleken. Annars tappar den sin kreativitet och sin känsla för vad det egentligen handlar om – mänskliga rättigheter.

Behovet av en ideologiskt självständig feminism framstår för mig som allt tydligare ju längre tiden går. Visst har vi fått nya och kanske bättre partiledare på vänsterkanten – två medelålders vita män som med emfas talar om att de är feminister – och visst är det skillnad på kvinnors villkor. Alla kvinnor har verkligen inte samma situation. Men det finns också likheter. Mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsklasser. Löneskillnaderna mellan manligt och kvinnligt kodade arbeten finns i alla lönelägen och oavsett utbildning.

Partistrukturerna vilar på patriarkal grund

I dag dominerar männen (igen!) i partiledarkretsar och på viktiga beslutsposter. De interna strukturerna i partiorganisationerna vilar fortfarande på fast patriarkal grund, menar jag. Också inom vänstern. Jag tror varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet hade att välja mellan en progressiv man eller en konservativ kvinna när de nyligen valde ledare. I alla fall inom Vänsterpartiet fanns det mig veterligen två dugliga kvinnor som kandiderade, bägge uttalade feminister. Men det blev en man. Precis som det blev en man på partisekreterarposten och en man på posten som gruppledare i riksdagen. Det säger rimligen något om de interna strukturerna.

En strategisk fråga inom politiken är tillgången till problemformuleringen. Den som har initiativet, den som formulerar vad som är problemet, är också den som i hög grad kan påverka lösningen. Det betyder att problem som inte formuleras, som inte synliggörs i de rum där besluten kommer att fattas, inte heller får någon lösning. Dit hör många av de problem som gruppen kvinnor har i det egna livet; i vardagslivet, i arbetslivet, i omsorgen, i familjelivet, i sexuallivet, i kärlekslivet, och så vidare.

Språket påverkar

Problemformuleringen påverkar språket och viljan att hitta lösningar. Man kan formulera kvinnors ekonomiska exploatering och diskriminerande låga löner som förlorad köpkraft. Man kan formulera avsaknaden av kvinnors kunskaper och erfarenheter i näringslivets ledningar som förlorad utvecklings- och konkurrenskraft. Man kan formulera det globala problemet med mäns våld mot kvinnor som en gigantisk säkerhetspolitiskt kollaps. Man kan definiera jämställdhet i termer av mänskliga rättigheter i stället för som kvinnofrågor.

När politiska partier vägrar/underlåter att se att könsmaktsordningen och dess konsekvenser är ett politiskt huvudproblem innebär det en oförmåga att formulera i grunden samhällsförändrande krav. Därför måste feminister tänka om i förhållande till de nuvarande politiska partierna och förstå att förändringen måste komma utifrån, det vill säga genom att vi startar egna organisationer som gör anspråk på den politiska och parlamentariska makten.

Inte en identitet utan ett projekt

En ideologiskt självständig feminism kommer naturligtvis inte att passa alla. Varken alla kvinnor eller alla män. Av det enkla skälet att när det kommer till kritan, till radikala konkreta förslag som omfördelar makt och inflytande från gruppen män till gruppen kvinnor, ja då vill verkligen inte alla vara med! Och det är bra att vi får det synliggjort. Alla vill inte ha jämställdhet. Alla kvinnor är inte feminister och alla feminister är inte kvinnor. Framför allt är inte feminismen en personlig identitet utan ett politiskt projekt!