Det har sina nackdelar att bo i Lund. Hade Feministisk Tribunal inte
hållits så långt bort som i Stockholm, hade Nina Björk gärna gått dit.
Trots att den färgstarka författaren och litteraturvetaren de senaste
åren allt mer kommit att lämna den feministiska diskussionen till
förmån för en vidare samhällskritik, med udden riktad mot det
kapitalistiska systemet, följer hon fortfarande den feministiska
idédebatten.

I alla fall den som förs i media. Den akademiska forskarvärlden har
hon för tillfället lämnat, sedan hon 2008 disputerade med avhandlingen
Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och
Benedictsson.

Följaktligen är hon inte heller helt ovillig att svara på frågor om
dagens feministiska idédebatt. De flesta svar kan dock hänföras till
samma ideologiska grund som utgör temat i hennes nya bok – kritiken av
ett kapitalistiskt samhälle styrt av ekonomism och konsumtionshets.
Som när jag ber henne välja ut en viktig jämställdhetspolitisk fråga
för 2012.

– Hm. Kanske Rut-avdraget? Jag tror att det är farligt om man ser
skattesubventionering av hushållsarbete som en lösning på
jämställdhetsproblemet. Varufiering kan aldrig vara svaret. Detta
gäller ju inte minst globalt, de fattiga kvinnorna har det allra
värst, därför måste feminismen förhålla sig till ägandefrågor. Och Rut
bygger ju på att de sociala klyftorna ökar.

Ekonomi för människor

Lyckliga i alla sina dagar, som den nya boken heter, är en uppgörelse
med ett samhälle under ekonomismens hegemoni. Bakgrunden är en oro för
vad den globala kapitalismen, och dess vidhängande strävan efter
ständigt ökande BNP och konsumtion, i förlängningen gör med vår
planet. Inte minst i termer av global uppvärmning.

– Den kapitalistiska ekonomin utgår ju från att man kan ha en ekonomi
för dess egen skull. Jag anser att grundidén bör vara att leva efter
hållbara ramar, så att säga inom det möjliga. Ekonomin ska vara till
för människor, inte tvärtom. I dag utökas marknadens domäner hela
tiden, och det är den som kräver saker av oss istället för vi av den.

De tankar Björk nu för fram formulerades delvis redan i den
konsumtionskritiska och omdebatterade krönikan Skitdrömmar i DN 2007.
Där konstaterar hon bland annat: ”En nöjd människa är ett hot mot vår
ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.” Sedan
dess har hennes övertygelse om ett alltmer utbrett lönsamhetstänkande
i samhället stärkts. Inte minst fick den rejält med bränsle under
valrörelsen 2010.

– Den blev en ögonöppnare. De olika partiernas kampanjer gick ungefär
ut på att man skulle räkna fram vad man tjänade mest på
privatekonomiskt, och sedan rösta efter det. Detta räknande har ju mer och mer
kommit att prägla vårt språk och tänkande – i intima relationer pratar
vi om energitjuvar, liksom vi i vår kärleksrelation förväntas
kalkylera kring om vår partner är tillräckligt utvecklande för oss.

Kritisk till varufiering

En av de tänkare hon refererar till i den nya boken är den amerikanska sociologiprofessorn
Arlie Russell Hochschild, och dennes teorier om emotionellt arbete.
Genom att studera hur positiva känslouttryck är ett uttalat krav på personal i
vissa kvinnodominerade yrken, som exempelvis flygvärdinneyrket,
redogör hon i boken The managed heart för hur känslor produceras, säljs
och görs till varor på en marknad. Ett annat centralt begrepp för Björk är
den pågående varufieringen, det vill säga hur fler och fler tjänster blir köp- och säljbara.

Som exempel nämner hon surrogat-mödraskap, det vill säga handeln med
livmödrar. Kanske är steget inte så långt från feminism till
konsumtionskritik?

– Patriarkatet har ju placerat oss kvinnor närmare naturen. Vi har
levt närmare spåren av den, och fått ta hand om andras kroppar och
kroppsvätskor. Detta skulle möjligen kunna bidra till ett större
förstående av miljöfrågor. Många undersökningar visar ju att kvinnor
oftare väger in miljöhänsyn i sin konsumtion än män. Kvinnligheten är
ju också mer modulerad efter konsumtion än mansrollen, beroende som
den är av ständigt nya framställningsmedel som kläder, smink,
accessoarer. Men någon ekofeminist är jag inte, det lilla jag läst av
sådana tänkare har jag hittills uppfattat som ganska särartsinriktat.

Män borde härma kvinnor

Det var just som stridbar försvarare för likhetsfeminismen hon slog
igenom med sin debattbok Under det rosa täcket 1996. Slagkraftig som
få pulvriserade hon i kapitel efter kapitel de då ganska högröstade
livmoderfeministernas argumentation för att kvinnor på grund av sin
biologi hellre borde ägna sig åt vissa uppgifter än åt andra. Detta så grundligt
att ytterst få offentliga debattörer längre hävdar något
liknande. Det är så att säga inte politiskt korrekt. När jag frågar
henne om vilken som är den stora utmaningen för dagens feminism är
perspektivet delvis omvänt, men lösningen densamma.

– Jag kan se en fara i att ha ett traditionellt manligt liv som modell
för oss kvinnor. Att det är det – och endast det – som jämställdhet
går ut på. Med detta menar jag inte att jag är särartsfeminist, bara
att våra olika sociala roller kan göra att vi ser på saker olika.
I boken skriver jag om att många kvinnor enligt
undersökningar gärna vill vara hemma mycket med sina barn, och jag
menar att det inte behöver vara bakåtsträvande. Tvärtom är det ett beteende som män borde härma.

Om det är något hon saknar i dagens feministiska idédebatt så är det
också, i enlighet med den bredare samhällskritiken, lite mer
övergripande, utopiska och samhällskritiska idéer av den art som finns
hos till exempel Elin Wägner och Ellen Key. De kopplade inte sällan ihop
kvinnofrågan med freds- och miljöfrågor.

– Men samtidigt är det svårt att veta vilken strategi som är den bästa –
kanske finns det en poäng i att arbeta på separata fronter.

Du har varit med länge och är säkert fortfarande något av en idol för
många yngre feminister. Vilken tänkare tar du själv fram när det
feministiska projektet känns alltför tungt?

– Min personliga husgud är den norska litteraturvetaren Toril Moi, men
det är för att jag gillar det sätt hon skriver på. En annan jag tycker
är väldigt intressant är sociologen Arlie Russell Hochschild. Hon är
konkret, i konkretionen får hon syn på många frågor. Men jag söker inte
tröst på så vis, om jag gör det går jag nog snarare till marxistisk
litteratur. Där finns en genomgripande kritisk analys av det
kapitalistiska systemet. Den marxistiska ideologin har en tydlighet –
hur skapas vinst, varför producerar vi det vi gör. Genom att ta ett
steg tillbaka får Marx syn på vårt ekonomiska system.

Det låter som att du skulle kunna kalla dig socialist eller kommunist?

– Usch, jag har så svårt att använda så pass laddade ord. Men om vi
säger att socialism och kommunism innebär att människor får mer
demokrati, och mer makt även över ekonomin, då är jag det. Om det
innebär mindre demokrati är jag det inte.

Är det lätt för dig att rösta?

– Ja. Av den anledningen att jag alltid röstar på ett parti som jag
vet kommer in i riksdagen. I alla fall har jag gjort så hittills.

Hur ser du på din roll som respekterad vänsterintellektuell i dag – har
du något ansvar?

– Hm. Jag vill inte gärna förhålla mig till det. Jag vill ju vara fri
att tycka och skriva som jag vill. Men jag tycker det är värdefullt
att jag får en plats i offentligen – jag som tycker så konstigt, haha,
enligt en ekonomistisk hegemonisk dagordning alltså.