Kvällens program hade titeln ”Vem får göra anspråk på feminismen?” och arrangöserna hade tänkt på det mesta, tillgängligheten var hög, ur flera funktionsvariationsperspektiv. Tillgång till hiss, hörslinga, teckentolk och vegansk fika till knappt självkostnadspris.

Kursdeltagerskorna i Azadi började med att presentera kafékvällens upplägg och tanken bakom. De hade varit på Feministisk Tribunal i Stockholm och redovisade sina, som de själva påpekade, subjektiva intryck därifrån. Sammantaget tyckte de att det varit mycket var bra, men poängterade att de finns fler än 20 feminister i landet (apropå antologins antal skribenter) och att många viktiga frågor och aspekter saknades.

Azadis kritik riktades framför allt mot tre olika områden på Tribunalen, underrepresentation av antirasistiska feminister med rasifierad erfarenhet, att vissa män tilläts bre ut sig i talartid och verkade oklara på sina privilegier som män, samt Tribunalens plats rent geografiskt. Debatten om militarisering var den som lyftes som mest intressant och nyskapande, men även uppmärksammandet av förtryck av kvinnliga djur nämndes som positivt.

Azadi hade redan framfört sin kritik till samt ställt ett antal frågor till Anna-Klara Bratt, chefredaktris för Feministiskt Perspektiv och en av huvudarrangöserna för Feministisk Tribunal. Bland annat besvarades frågan om hur urvalet av skribenter till antologin Det heter feminism gått till, ett 30-tal personer hade tillfrågats av antologins redaktriser som hade tagit hänsyn till ålder, etnicitet samt feministisk riktning, varpå några hade svarat ja, några nej och vissa inte alls. Samtliga frågor och svar redovisades på storbildsskärm.

Brist på perspektiv

Att vitheten som norm genomsyrar även feministiska sammanhang var en viktig och tongivande del av Azadis kritik. De menade att de som står för ett normkritiskt, antirasistiskt, queer-perspektiv skuldbeläggs av vita feminister och anses splittra rörelsen. De förordade separatistiska rum och synliggörande av problemet som strategi, istället för att skuldbelägga individer. Att feminismen breddas uppåt i hierarkin, mot vita män, i stället för nedåt mot icke-vita transpersoner nämndes också. Vikten av representation, rasifierad erfarenhet, betonades samtidigt som konflikten mellan att bli en representant för sin ras och inte en feminist som andra, togs upp.

Diskussionen och kritiken av maskulinitetsdebatten på tribunalen kom att konkretiseras kring samma grundproblematik, nämligen erfarenhet och värdet av den. Hur viktig är en heterosexuell mans erfarenheter av sin (vardags)feminism? Får han göra anspråk på feminismen?

I korthet nämndes också tribunalens brist på följande perspektiv; psykisk och fysisk funktionalitet, icke-vitt perspektiv, icke-tvåkönsnorm, klass och papperslösa kvinnor.

Sedan tog kvällens inbjudna gäst, Madeleine Linder, genusveterska och lärarinna på Kvinnofolkhögskolan, vid, och pratade om privilegier kopplade till olika kroppar. Om biologin som begränsar kvinnor, och om etnicitet och funktionsvariationer som också är biologiska och begränsande. Om rädslan för att bli begränsad, rädslan för att bli bärare av en funktionsvariation och ändå hoppas på ett långt liv. En ekvation som inte går ihop menade Linder.

Erfarenhet kontra tolkningsföreträde

Linder uttryckte vikten av att ha ett intersektionellt perspektiv och i det även inkludera funktionsvariationer, de yngre med funktionsvariationer har ofta icke-svenskt ursprung och de är en växande grupp. Men även Linder hade svårt att få ihop erfarenhet och tolkningsföreträde. Att vara representerad som individ, som bärare av en funktionsvariation eller som feminist? Vad ska komma först? Linder kritiserade också kraven på sex timmars arbetsdag med hänvisning till de många bärarinnor av funktionsvariationer som inte har något arbete alls, men avslutade ändå med önskan att funktionsvariationen skulle komma i bakgrunden och feministen i förgrunden.

– Det är något som inte finns visst, men det finns någon slags ålder, någon slags sexualitet, kropp och kön, se det istället.

Kafé Tribunal avslutades med förslag för en bättre värld från ett antal av de 70-tal personer som deltagit i kafékvällen. Bland förslagen märktes;

Alla platser tillgängliga för alla, avkommersialisera det offentliga rummet, behåll ett normkritiskt perspektiv även i sammanhang som vi upplever som normbrytande, bryt ner det akademiska ordet intersektionalitet, reflektera kring social status inom våra egna grupper, Feministiskt initiativ, Anarkopride, Vulgo med flera, stoppa normativitetens skadeverkningar, gör olika rum tillgängliga för personer med psykisk ohälsa, synliggör antifeminismen och motståndet mot feminism.