En vérité, il n’y a pas de divorce entre philosophie et vie, eller ”mellan livet och filosofin finns det ingen åtskillnad”. Orden är Simone de Beauvoirs och manifesterar hennes hängivenhet inför ett tänkande som inte värjer inför livets växlingar utan istället strävar efter att uttrycka dem.

Under ledning av professorn i filosofi Tove Petterson och litteraturvetaren Annlaug Bjørsnøs, samlades under några dagar i juni drygt sjuttio forskare från över femton länder och fem världsdelar vid universitetet i Oslo för att diskutera den franska författaren, filosofen och feministens verk.

Det övergripande temat för konferensen, som arrangerades inom ramen för det internationella Simone de Beauvoir-sällskapet och var den tjugonde i ordningen, var ”filosofi, litteratur och humaniora”. Tillsammans med frågor som berörde Beauvoirs egna litterära och filosofiska texter, diskuterades även humanioras svaga ställning i ett samhälle där ett ekonomiskt nyttoperspektiv alltmer kommit att definiera synen på forskning.

Här framstod Simone de Beauvoirs arbeten som ett exempel på humanioras kraft att på allvar förändra världen. Samtidigt var också skillnaden mellan Beauvoirs och våra dagar starkt närvarande. Om efterkrigstiden utgjorde ett sammanhang där en engagerad litteratur och filosofi utgjorde viktiga forum för att diskutera avgörande politiska frågeställningar, måste den humanist som idag får tillträde till offentligheten omedelbart berättiga sin existens, noterade den norsk-amerikanska litteraturvetaren Toril Moi, inbjuden talare på konferensen.

En tanke som slog mig under dagarna, var att denna utveckling kanske delvis beror på forskarna själva. I en mycket uppskattad föreläsning, underströk den amerikanska professorn i filosofi Nancy Bauer behovet av en feministisk filosofi och teori som inte bara når de redan insatta vid universiteten utan också förmår locka läsare bortom akademin.

”Vår teori måste ut på gatorna, men dit kommer den inte,”menade hon.

En engagerad filosofi måste, fortsatte hon, sträva efter att skapa ett tänkande som ger människor något att ”tugga på;” något som tilltalar dem utifrån deras vardagliga liv, men som samtidigt öppnar för möjligheter till såväl personlig som politisk förändring.

Just detta var styrkan i Le deuxième sexe enligt Bauer, att Beauvoir förmådde förnya den filosofiska traditionen genom att ställa förut aldrig ställda frågor om kvinnans situation och historiska tillblivelse, samtidigt som hon gjorde det på ett sätt som gjorde dessa spörsmål angelägna också för dem som aldrig satt sin fot på ett seminarium i filosofi.

Bauer framhöll således den svåra balansgången inbegripen i att förena ett genuint filosofiskt tankearbete med en blick för de allra mest vardagliga bestyren, men betonade också den möjliga belöningen i form av såväl samhälleliga som filosofiska omvälvningar. Svårigheten i projektet gör det inte mindre viktigt, och Bauers ord är relevanta för alla de feminister som både vill verka politiskt och ägna sig åt abstrakt teoribildning.

I slutändan är det emellertid tvetydigheten i den frihetens filosofi som Beauvoir förespråkar som jag tar med mig från dagarna i Oslo.

Många av talarna under konferensen berörde Beauvoirs förståelse av frihet och hennes betoning av appellen till den andre. Enligt Beauvoir är människan fri, men måste ständigt sträva efter att förverkliga denna frihet; den är henne aldrig given.

För att ge sin frihet innebörd, söker människan andra människors bekräftelse. Det kan leda till en situation av förtryck, där den andres frihet förminskas intill utplåning. Den autentiska utvägen är istället att appellera till den andre; att sträcka sig mot henne men samtidigt lämna henne fri att svara eller avvisa mig på sina egna villkor.

Denna tvetydighetens etik, kan ligga till grund för såväl en förståelse av humaniora, som en politisk analys med krav på jämliket och reformer. ”Jag begär hälsa, vetande, välstånd, fritid för människorna så att deras frihet inte skall förbrukas genom att bekämpa sjukdom, okunnighet, misär”, skriver Beauvoir i den nyöversatta essän ”Pyrrhus och Cinéas”.

För feminismen innebär hennes filosofi en förpliktelse att tänka det politiska utan att glömma den enskilda människan, förutan vilken all politisk förändring skulle förlora sin innebörd. Det framstår som en svår, men inte omöjlig, balansakt.