Jag skäms över att jag inte spelar klarinett längre. Ända sedan jag valde bort den har jag gått omkring och ljugit att jag fortfarande spelar.

Känner skam för att den blivit en intellektuell inredningspryl i mitt hem, istället för en pinne körd genom ögat på den som inte ser att jämställdhet och genus tycks vara ickefrågor inom orkestervärlden i Sverige, än i dag.

Jag påmindes om detta förra helgen när jag, som många gånger förr, satt och lyssnade till en konsert med enbart män bland de professionella musiker på scen, som genomgående spelade musik komponerad av män.

Ofta får jag höra att även om ensembler och konstnärliga ledare vill ha in fler kvinnor bland musiker och tonsättare, så är det för få kvinnor som spelar det instrument, eller skriver den musik, som eftersöks.

Ett annat argument är att när det har funnits en påtänkt kvinna att engagera, så har hon av någon anledning tackat nej.

”Men det viktigaste är ju att det är bra, inte vilket kön avsändaren har.” Diskussionen får ett abrupt slut där, både i det personliga samtalet och på kulturpolitisk nivå.

I dag, den 3 februari, delas musikpriset Manifest ut. Manifest är de oberoende skivbolagens årliga musikpris. I samband med detta anordnas seminarium och panelsamtal på Stacken i Stockholm.

En av arrangörerna är Statens musikverk, som ordnar ett panelsamtal på temat musikens genus och hierarkier.

Frågeställningarna tar sats ur hur det egentligen står till med jämställdhet, normer och hierarkier inom musiklivet i dag. Vem får spela vad och är det okej med kvotering när man anlitar professionella musiker?

Könskodade instrument

”Normerna cementeras redan på Kulturskolan när det är dags att välja instrument. Är det okej för en tjej att plocka upp bastuban eller kommer hon att välja fiol av tradition? Och vilket bemötande får en kille som vill lära sig spela tvärföljt?”, skriver Stina Westerberg, generaldirektör på Statens musikverk.

Av egna erfarenheter kan jag inte annat än att hålla med, men samtidigt förundras över att inte större förändringar har skett på över tio år.

När turen hade kommit till min klass på lågstadiet att anmäla intresse för att börja spela instrument på Kulturskolan, hade jag inte en tanke på att valet skulle landa på en klarinett. Jag visste inte ens vad en klarinett var för någonting.

Helst ville jag lira trumpet, som Satchmo, men lärare, vänner och familj avrådde mig från det.
”Det krävs väldigt starka lungor för att få ton i en trumpet, vilket gör det svårare för flickor att spela bra. Du kommer ha större glädje av att spela klarinett eller piano.”

Även om det låter barockt, verkar instrument än i dag stå som attribut för vilket kön man råkar ha.

”Handikappade och krymplingar”

Kvotering inom musiklivet rör upp känslor och oro för att det skall hota musiklivets kvalitetsbedömning. På senare år har speciellt musikarrangörer och festivaler inom populärmusiken granskats för hur de arbetar aktivt för att tillföra ett genusperspektiv när de bokar artister.

Jämställdhetsprojekt som Nätverket 50/50, Impra och Ladyfest har initierats och utmanar de rådande normerna för att eftersträva en jämnare könsfördelning på musikscenen i Sverige. Men det gillas inte av alla.

I en artikel av Sofia Juvel i Dagens Nyheter (2011-12-19) intervjuades Emmabodas bandbokare Håkan Karlsson om hans syn på att bokare som är män i regel också bokar artister som är män.

”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.”

Han ser alltså ett problem i att prioritera en jämn könsfördelning bland de medverkande artisterna på festivalen, eftersom det enligt honom kommer att påverka kvalitén negativt.

Bortglömd orkesterutredning

Mellan åren 2004 och 2006 gjordes det en utredning på uppdrag av regeringen över den professionella orkestermusiken i Sverige.

I rapporten gick det att, svart på vitt, läsa om hur ”repertoaren i de svenska orkestrarna är till mer än 95 % komponerad av män”.

Det beskrevs att det rådde stor mansdominans bland svenska tonsättare och komponister, samt i orkestrarnas programläggning. Men:

 
”Orkestervärlden uppfattar ofta sina verksamheter som jämställda, samtidigt som såväl repertoar, dirigenter, solister som programråd och ledningar domineras kraftigt av män.”

Den här rapporten stöttes och blöttes intensivt när den kom ut våren 2006, för att sedan glömmas bort i någon skrivbordslåda. Jag vet ingen som refererar till Orkesterutredningen i dag.

Vem söker stödet?

Den 7 februari går ansökningstiden ut för att söka stöd för jämställdhetsprojekt inom musiklivet från Statens musikverk.

Stödet delas ut inom ramen för det så kallade Jämställdhetsuppdraget, som kommer från regeringen, och löper under perioden 2011-2014. Stödet omfattar totalt 8 miljoner kronor.

Av dem som söker medel från jämställdhetsstödet ska det bli verkligt intressant att följa om det är de som är dåliga på jämställdhet som söker stöd till förbättring, eller om det i själva verket är de som redan är bra på jämställdhet som söker och får tilldelat stöd.

Tänk om man skulle hitta en form för ett ”tvångsstöd”. Ett stöd som tilldelades de organisationer som är sämst på jämställdhet för att de ska bli bättre.

Skulle verkliga förändringar ske då, eller skulle det bara bli värre? Det tål att tänka på.