I veckan presenterades Bris senaste årsrapport, där det framgår att var fjärde kontakt med barn och ungdomar, eller 4 545 kontakter under år 2011, rörde psykisk ohälsa. En närmare granskning visar att bakom 80 procent av dessa kontakter rör flickor och tonårstjejer ”med höga krav på sig själva att vara vackra och högpresterande i skolan. Krav som leder till ätstörningar, självdestruktivitet, sömnsvårigheter och ångest”.

Trots att signalerna om att flickorna inte mår bra kommer tidigt, fångas de inte upp förrän problematiken blir allvarlig och till och med livshotande, skriver Bris tillförordnade generalsekreterare Eva Waltré i en debattartikel.

Goldina Smirthwaite, som forskar om vårdtillgång och vårdkvalitet ur ett genusperspektiv, är inte förvånad över den höga andelen flickor bland de som kontaktar Bris om psykisk ohälsa.

– Bris rapport bekräftar de studier och den forskning som gjorts under en lång rad av år, säger hon.

Skadar sig själva

Under de senaste tio–femton åren har flickor i allt högre grad rapporterat om psykosomatiska symptom som huvudvärk och ont i magen. Även självrapporterad psykisk ohälsa som till exempel ängslan och oro har ökat. Och självskadebeteende hos unga flickor har också uppmärksammats i samhällsdebatten på senare tid. Allt fler tjejer gör självmordsförsök och använder sex på ett självdestruktivt sätt. När Socialstyrelsen rapporterar om positiva aspekter på hur folkhälsan utvecklas står det i kontrast till den negativa utvecklingen för just unga kvinnor.

Att stress och psykiska ohälsa ökar särskilt bland flickor framgår exempelvis av de undersökningar om skolbarns hälsovanor, som Statens folkhälsoinstitut genomför vart fjärde år. Under perioden 1997–2005 ökade flickors upplevelser av stress kraftigt. Utvecklingen har bekräftats i flera studier. Även Bris har larmat om utvecklingen tidigare, exempelvis 2006. Då var åtta av tio barn som kontaktade Bris flickor, och nio av tio barn som kontaktade Bris på grund av psykisk ohälsa var flickor.

Även bland vuxna är den psykiska ohälsan större bland kvinnor än bland män. Och den självrapporterade ohälsan ligger i linje med både i sjukskrivningar och konsumtion av psykofarmaka. Huruvida män skulle vara undermedicinerade är oklart. Det finns de som menar att åtminstone en del män undviker att söka hjälp för att den stereotypa bilden av manlighet inte passar ihop med patientrollen, som är en underordnad roll.

Viftas bort

Goldina Smirthwaite ser en tendens att flickornas ohälsa viftas bort med att pojkar minsann också mår dåligt och har problem. Men medan pojkars lägre betyg förklaras av yttre faktorer som orättvis betygsättning på grund av kvinnodominans i skolan, ifrågasätts flickor som rapporterar att de mår dåligt och man undrar om de verkligen mår så dåligt.

– Jag önskar att flickors ohälsa sågs som ett lika stort problem som pojkars lägre betyg, för enligt min uppfattning är det värre att människor mår sämre än att de presterar sämre. Det här är egentligen en social bomb som tickar, säger hon och efterlyser en stor debatt som tar de återkommande larmen på allvar.

Det finns också åtgärder som samhället kan vidta:

– Dels behövs individuella insatser, men det handlar också om att minska sexismen, minska objektifieringen av kvinnor, att värdera killar och tjejer lika högt. Tjejer måste också få känna att de duger lika bra om de inte gör bra ifrån sig i skolan. Man borde lägga lika mycket resurser på forskning och projekt angående hur tjejer mår som på vad killars relativt sett lägre betyg beror på.