Katarina Tracz pekar på något mycket viktigt i sin artikel om den oacceptabla situationen för Afghanistans kvinnor. I länder med bräckliga demokratiska institutioner och utbredd fattigdom är det kvinnor och barn som ofta drabbas värst. Det är just därför som regeringen ökar sina biståndsinsatser till demokratiutveckling i Afghanistan de kommande åren. Sverige har ett ansvar för Afghanistans i kvinnor – och det ansvaret kommer vi att ta.

Men det är inte bara i Afghanistan som kvinnor och barn diskrimineras och förtrycks. Problematiken finns över hela världen och lösningen kan bara ske genom ett större internationellt engagemang.

Just nu är jag i New York för att delta i det första mötet med den FN-högnivåpanel som till nästa sommar ska ta fram en vision om en global utvecklingsagenda efter millenniemålen. Vi påminns dagligen om nygamla utvecklingsutmaningar som kräver vår uppmärksamhet: bakslag för demokratin, urbanisering och växande slumområden, sviktande stater, livsmedelssäkerhet, tillgång till energi och klimatförändringar.

Som en av 26 panelmedlemmar får Sverige en unik möjlighet att påverka den globala utvecklingsagendan och biståndets framtida roll i att möta dessa utmaningar. Det är med stolthet och stort engagemang som jag tar mig an denna uppgift.

Millenniemålspanelen innebär en chans att tänka nytt, göra om och göra rätt. Och att ta den globala utvecklingsagendan ut ur konferensrummen och tillbaka till verkligheten; den verklighet där närmare 300 000 kvinnor fortfarande dör varje år i samband med graviditet och förlossning; där nästan 21 000 barn dör varje dag, ofta av orsaker eller sjukdomar som är lätta att förhindra eller bota; där omkring 800 miljoner människor saknar tillgång till rent dricksvatten och 2,5 miljarder människor saknar toalett.

Det är en skam att det är så verkligheten ser ut mer än ett decennium efter att världens ledare enades om millenniemålen. Därför får vi inte låta arbetet med att identifiera framtidens utvecklingsmål överskugga den fortsatta kampen för att minska barna- och mödradödligheten eller att nå andra uppställda millenniemål.

Om vi tar framtidens utvecklingsutmaningar på allvar kommer det inte att räcka att panelen resonerar, stöter och blöter viktiga tankar i slutna rum. Några av de viktigaste förutsättningarna för att panelen ska lyckas blir att lyssna in fattiga människors perspektiv på de globala utvecklingsfrågorna, att identifiera de allra mest innovativa lösningarna på fattiga människors problem och att landa i slutsatser som är riktiga svar på dagens och framtidens ödesfrågor.

Tre punkter kommer att vara mina ledstjärnor i panelarbetet:

För det första måste vi en gång för alla erkänna och synliggöra länken mellan fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling. Det är kommande generationers framtid som står på spel om hållbar utveckling i alla dess dimensioner – den sociala, ekonomiska och miljömässiga – inte uppmärksammas. Därför är det självklart att barn och unga måste ges en särskild roll i arbetet med framtidens utvecklingsmål.

För det andra måste kvinnors och flickors potential som förändringsaktörer tas tillvara. Diskriminering och förtyck av kvinnor och flickor är inte enbart ett moraliskt problem, utan ett stort hinder för utveckling och tillväxt.

För det tredje ska mitt arbete i panelen genomsyras av ett kompromisslöst engagemang för de mänskliga fri- och rättigheterna. De har ett egenvärde och är inte förhandlingsbara.
Jag lovar att göra mitt yttersta för att säkerställa att mitt bidrag i detta arbete innebär att panelen inte bara blir ännu en i raden av diskussionsklubbar, utan en verklig nystart för den globala kampen mot utanförskap och för frihet.

Sverige ska ta sin del av ansvaret för kvinnor och barn – över hela världen.