Rapporten Sverige + Kvinnokonventionen = sant? utreder Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting grundar sig på en enkät till 1000 politiker och tjänstemän i kommuner och landsting samt intervjuer med en rad experter.
FN:s Kvinnokonvention antogs 1979 och Sverige var först med att ratificera den år 1980. Kvinnokonventionen innehåller 30 artiklar som rör kvinnans rättigheter inom alla områden. Pekingplattformen som antogs femton år senare är en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i praktiken. Det handlar till stor del om jämställdhetsintegrering och antidiskriminering men också om positiv särbehandling.
Kvinnokonventionen och Pekingplattformen understryker att jämställdhet är en mänsklig rättighet och att det finns samhällsstrukturer som ger kvinnor mindre makt, färre möjligheter och rättigheter än män.
Kvinnokonventionen är känd av 71 procent av de tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting som besvarat enkäten. Det kan jämföras med att 95 procent känner till Barnkonventionen.
I rapporten konstateras att många arbetar i Kvinnokonventionens och Pekingplattformens anda och att mycket viktigt arbete görs i kommuner och landsting för att främja arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhetsintegrering. Men det finns ingen tydlig koppling mellan FN:s Kvinnokonvention och pågående jämställdhetsarbete. Men spelar det någon roll?
Hans Ytterberg, utredare av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006-2009, som intervjuas i rapporten, menar att ”även om man inte behöver sätta etikett på allt som görs, så är det svårt att veta om man lever upp till kraven om man inte kan relatera till sina skyldigheter. Det är viktigt att veta vad åtagandena i konventionerna innebär för att kunna ha ett systematiskt förhållningssätt och göra tydliga prioriteringar i vad som ska göras.
Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting förmodar att arbete för jämställdhet tillför större mervärde än arbete utifrån Kvinnokonventionen. En del menar att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter riskerar att rasera de framsteg som upplevs ha åstadkommits genom det jämställdhetsarbete som omfattar både kvinnor och män.
Mikael Spång, statsvetare som genomfört studien Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige (2010) tillfrågas om hur kommuner konkret kan gå till väga för att arbeta med Kvinnokonventionen. Han menar att arbetet med Barnkonventionen kan vara vägledande för allt arbete med mänskliga rättigheter. ”Det vill säga utgå från ett rättighetsperspektiv när de utformar policys och tar beslut. Ett annat sätt är att utvärdera och följa upp det mänskliga rättighetsarbete som bedrivs med hjälp av olika nyckeltal och indikatorer. Ett tredje område är att arbeta för medborgarnas ökade delaktighet och deltagande i samhällsprocesser.”
På flera sätt täcks Kvinnokonventionens krav in genom svensk lagstiftning och de nationella jämställdhetspolitiska målen. Dock har Sverige fått kritik till exempel för att inte kvotera för att åstadkomma jämställdhet i bolagsstyrelser och andra ledande befattningar. I rapporten kritiseras regeringen också för att inte ta ansvar för att kunskaper om Kvinnokonventionen sprids till kommuner och landsting och att det inte finns en nationell strategi för implementeringen. Enligt enkätundersökningen säger bara 11 procent att de utbildats i Kvinnokonventionen och endast 3 procent i Pekingplattformen.
Under arbetet med rapporten tillfrågades regeringen om hur den framöver kommer att implementera Kvinnokonventionen. Regeringen framhåller betydelsen av jämställdhetspolitiken och hur de anser att den går i linje med åtagandet för Kvinnokonventionen.
Regeringen lyfter fram jämställdhetsintegrering som den huvudsakliga strategin för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen samt ett antal särskilda insatser. Uppseendeväckande är att de menar att avdraget för hushållsnära tjänster är en jämställdhetssatsning.
Gudrun Schyman, kommunpolitiker för Fi I Simrishamn, som också intervjuas i rapporten menar att det är en maktfråga. Mänskliga rättigheter är en ny dimension som behöver genomsyra hela politiken och det möter motstånd. Hon menar att frågorna möts av förlöjligande och förakt och jämför med när Mijöpartiet väckte frågan om hållbarhet. Konflikten måste tydliggöras, då kan det bli en politisering och på det viset måste det sättas kraft bakom kraven om ett organiserat och systematiskt arbete. Partierna i regeringen idag är inte förmögna att göra detta, de har helt andra utgångspunkter, enligt Schyman.
Rapportens viktigaste slutsatser är att denna och tidigare regeringars otydlighet om Kvinnokonventionens betydelse för svensk jämställdhetspolitik gör att jämställdhet inte förstås som en mänsklig rättighet. Otydligheten bidrar till att kommuner och landsting arbetar i två spår: det ena innehåller insatser för jämställdhet, det andra insatser för mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen hamnar mellan dessa båda och förlorar angelägenhet.
