I sin doktorsavhandling följde Maria Andersson Vogel en grupp ungdomar som tvångsplacerats inom den låsta institutionsvården. Ungdomarna som är mellan 12-19 år ingick samtidigt i ett vårdkedjeprojekt med syfte att säkra en långsiktig planering av insatser även efter utskrivning. Trots att särskilda samordnare anställts för att följa upp ungdomarna pekar studien på att situationen inte blivit bättre för de ungdomar som deltog i vårdprojektet än för andra ungdomar som lämnar låst institutionsvård.

– De som jobbade i projektet och skulle vara de som följde ungdomarna, se till att alla samarbetade och att ingen föll mellan stolarna, flyttade väldigt snabbt fokus till administrativ samordning och de mellanprofessionella relationerna. Ungdomarna hamnade i skuggan av det, vilket kanske gjorde att ingen fick särskilt mycket hjälp överhuvudtaget, berättar Maria Andersson Vogel.

Fel målgrupp

Historiskt sett har de slutna ungdomshemmen främst haft i uppgift att hantera utåtagerande och kriminella ungdomar, en grupp där pojkar varit och fortfarande är överrepresenterade. Studiens resultat visar att ungdomar som istället har en mer inåtvänd psykosocial problematik sällan får den hjälp de behöver på den här typen av ungdomshem. Bland dessa ungdomar är majoriteten flickor. Många rapporteras lida av omfattande psykisk ohälsa när de skrivs in, problem som i hög grad kvarstår efter utskrivning.

– Flickorna platsar egentligen inte riktigt i målgruppen. Nu är de ju en del av målgruppen, men institutionerna har en jättelång tradition av att hantera utåtagerande pojkar. Tjejerna blir fel i det sammanhanget, och då är det kanske inte så konstigt att de inte mår så mycket bättre, förklarar Maria Andersson Vogel.

Trots att det rör sig om allvarlig psykisk ohälsa i form av djup depression och ibland självmordsförsök hamnar de här flickorna utanför blickfånget. I avhandlingens analys frågar sig Maria Andersson Vogel om flickornas inåtvända problematik inte i lika hög grad definieras som ett socialt problem eftersom den inte vållar samhället skada på samma sätt som pojkarnas.

– Jag tror att det ligger mycket i det. Det blir så lite uppmärksammat för det syns inte. Det lyfts ganska ofta hur ungdomar ställer till det men då är det ju också per definition pojkarna, fast man inte säger det.

Alternativ saknas

Så varför placeras dessa flickor på vårdhem som utformats för att kontrollera utåtagerande kriminella pojkar? Studien kommer fram till att det finns få, om ens några insatser utformade för deras behov, vilket delvis har att göra med en oklar problembild, berättar Maria Andersson Vogel.

– Tjejernas problematik är mycket diffusare och svårare att ringa in verkar det som. De flesta ungdomar omhändertas på eget beteende och då finns det tre kriterier; brottslighet, missbruk och det som kallas för ”annat socialt nedbrytande beteende”, till exempel att man umgås i olämpliga miljöer eller har begått någon enskild grov kriminell handling. Tjejerna är ofta placerade på grund av ”annat socialt nedbrytande beteende”.

Hon tror också att LVU – Lagen om vård av unga – behöver uppdateras.

– Tvångsvård kan vara djupt etiskt problematiskt. Det är ett väldigt ingrepp. Men ibland kan det ju vara nödvändigt för att människor faktiskt far så illa och är så farliga för sig själva att de behöver tvingas till hjälp. Men då måste man ju göra det på rätt grunder. Som det är nu tvångsomhändertas tjejer ibland på grunder som det inte finns stöd för i lagstiftnigen. Det betyder inte att de inte behöver hjälp, men det är väldigt rättsosäkert.

Maria Andersson Vogel saknar både slutenvårdsplatser och öppenvårdsplatser som just är inriktade mot inåtvänd psykisk problematik.

– Det finns en väldigt stor grupp tjejer som mår väldigt dåligt och som det inte finns några insatser för. Det gör att man panikar och så väljer man det enda man har att tillgå vilket blir SiS (Statens institutionsstyrelse) ungdomshem. Vilket är helt vansinnigt, ärligt talat. Det är väl ingen som blir bättre av missriktad vård?!