Durga Vahini har terroriststämplats av den indiska regeringen. I filmen The World Before Her får vi följa ledaren Prachi som lär småflickor göra karateövningar och indoktrinerar dem att hata muslimer och kristna. Samtidigt möter vi några Miss India kandidater som ser skönhetstävlingen som en chans till en egen identitet och frihet.

– Indien är inte bara ett land utan många och det pågår en kamp mellan dem just nu. Jag valde att fokusera på kampen mellan tradition och modernitet, fundamentalism och kapitalism och hur den utspelar sig i kvinnors kroppar, berättar Nisha Pahuja som kommer till Stockholms filmfestival den 12 november.

Filmen har visats på ett femtiotal festivaler och i dagarna visas filmen för första gången i Indien. Hon känner sig trygg när hon är i Bombay – där hon bor när hon inte är i hemstaden Toronto.

– Filmen är kontroversiell för oss, men inte för indierna eftersom filmen visar deras trossystem. När jag visade filmen för Prachis pappa var han lättad eftersom den inte var så kontroversiell som han hade trott.

Prachi är medlem i Durga Vahini, en terroriststämplad organisation som ordnar träningsläger för småflickor i hela Indien. Organisationen är en del av Vishwa Hindu Parishad (VHP) och utgör en kvinnlig motsvarighet till den militanta hinduistiska organisationen, Bajrang Daj. Hon var tre år första gången hon kom till lägret och säger i filmen att hon hatar Gandhi – ingen ovanlig tanke i Indien enligt Nisha Pahuja. Det förekommer att Durga Vahinis kvinnor deltar i protester mot till exempel västerländska filmer. Flera av kvinnorna i lägret är aggressiva och deltar i gatuupplopp och religiösa sammandrabbningar. Prachi har ofta slagits med män om de antastat andra kvinnor på gatan.

Idén till filmen föddes när Nisha Pahuja började göra efterforskningar om vilken betydelse skönhetstävlingar har i Indien, som genomgår så stora kulturella förändringar.

– Jag hade en känsla av att tävlingarna innehöll ett drag av kvinnlig frigörelse – en önskan om frihet. Sedan träffade jag Puja, den unga kvinnan i filmen som egentligen skulle dödats som nyfödd. När jag träffade Prachi blev det tydligt för mig att detta är en film om Indien och hur kvinnor används för att skapa en identitet.

Indiska föräldrar önskar sig söner eftersom de kommer att stanna i familjen och kan försörja dem på gamla dagar. Uppskattningsvis aborteras 750 000 flickfoster varje år och många dödar sina nyfödda flickor, men det talar ingen om och det finns ingen officiell statistik. Flera Miss India-kandidater berättar att de egentligen inte skulle fått leva, men att mammorna stått på sig.

Växer de flesta flickor upp med en tacksamhet över att få leva?

– Nej, det handlar inte om tacksamhet utan undergivenhet – en medvetenhet om att vara andraklassens medborgare och därmed mindre värd. I byarna får flickor inte lika bra mat och utbildning som pojkarna. Jag skulle säga att det är en verklighet som de flesta flickor accepterar. Detta gäller dock inte den unga generationen som växer upp i medelklassen och övre medelklassen just nu. De visar en insikt om att det finns ett annat sätt att se. Medierna hjälper till att sprida västerländska influenser. I det fundamentalistiska lägret träffade jag också flickor som ifrågasatte könsföreställningar. De ville ha sina rättigheter, men de accepterade samtidigt att de förmodligen inte kommer att få dem.

Nisha Pahuja berättar att flickorna i Miss India tävlingen har stora svårigheter att ha på sig bikini och visa sina kroppar.

– Bara för att de gör det, betyder det inte att de känner sig tillräckligt självsäkra och frigjorda att göra det. Det finns fortfarande moraliska föreställningar som säger att det de gör är fel. Indien är fortfarande ett konservativt land. Du tror att de är som du, att de är västerländska och har accepterat idéerna om vad det betyder att vara fri och liberal, men det har de inte.

Indiens komplexitet gör det möjligt att ständigt hitta motsägelser. Kampen mellan det moderna och det traditionella, mellan kapitalismen och fundamentalismen utspelar sig överallt – även inom människorna.

– Globaliseringen har haft ett enormt inflytande över hela världen även i termer av ökad fundamentalism och högerextremism. Indien speglar vad som händer globalt och det tyckte jag var fascinerande. På ett sätt kände jag att flickorna i Miss India tävlingen höll upp en spegel till resten av världen i termer av kroppsideal och ökad västernalisering.

När Nisha Pahuja träffade Prachi för första gangen slogs hon av hennes närvaro och makt. I lägret lär hon småflickorna hantera skjutvapen, göra karateövningar och indoktrinerar dem att hata muslimer och kristna. Hennes pappa berättar hur han svett henne med glödande järn för att hon ljugit och ser Prachi som sin produkt.

– Det överraskade mig inte. I den hinduistiska kulturen dyrkas föräldrarna för att de gav dig livet och du måste respektera dem. Det är väldigt vanlig föreställning att du är skyldig dina föräldrar något.

Efter tio dagar i lägret är det meningen att flickorna ska åka hem till sina byar och sprida indoktrineringen som bland annat handlar om att hata kristna och muslimer. Några flickor kommer tillbaks år efter år medan andra gifter sig.

– De lägre kasten vill undkomma kastsystemet eftersom det förtrycker dem. En del ser kristendomen som en väg ut ur systemet, men de hinduistiska fundamentalisterna försöker nu vinna tillbaka de lägre kastens själ och hjärta.

Nisha Pahuja beskriver att hon närmade sig Durga Vahini med en vilja att förstå utan att döma.

– Jag och mitt team skapade en liten värld där Prachi kände sig tillräckligt bekväm att prata om sina tankar. Det är därför det finns så mycket intimitet i filmen. Jag tror vi hjälpte henne att öppna upp till sig själv och bearbeta allt som pågår inom henne. Sist jag träffade henne var jag orolig för hur det kommer att gå.

Kommer hennes pappa att tvinga henne till giftermål?

– Nej, jag tror inte att du kan tvinga Prachi att göra någonting. Hon har en stark vilja och det skapar mycket konflikter med familjen och henne själv. Hon kommer från en kultur där du inte tillåts vara den du är – inte bara som kvinna utan ibland även som man. Du förväntas göra det som familjen tycker. Prachis liv drabbas av den kulturella omvandling som pågår i Indien. Jag tycker inte nödvändigtvis att den familjecentrerade och kollektiva kulturen i Indien är ett dåligt system. I väst är vi så egoistiska och absorberade av oss själva. Jag har stor respekt för den typen av tradition där allt inte handlar om dig själv hela tiden.