Det är ju kul att sådana här ”nyheter” får uppmärksamhet. Men så mycket trams på en sådan liten yta är det sällan man ser i seriös dagspress. För det första är det inte någon nyhet. Professorn Beverly Whipple skrev redan 1982 om G-punkten. Hur kan Journal of Sexual Medicine då ta in detta? Beverly är ju kvinna så den forskningen kanske inte gills som hållbar. Nu har ju faktiskt Dr. Adam Ostrzenski kommit med något banbrytande.
Och för det andra – vad menar SvD med ”Trots allt”? Trots att det redan är bevisat forskningsmässigt, eller trots mäns idoga motstånd mot denna kunskap? Och så det här med mytomspunnen. Vad dessa myter handlar om har jag aldrig hört eller läst om, mer än att män säger att G-punkten inte finns. Myter schmyter – det är enkel biologi det handlar om. Runt urinröret finns känsliga prostatakörtlar. Med tryck på främre slidväggen kommer man åt dem och därför kan det bli skönt. Ytan på ett område på slidans vägg kan kännas lite annorlunda och som en punkt. Mystiken handlar nog om att penisar, denna manliga gudagåva till kvinnor, inte är så lämpade för att stimulera G-punkten. Det behövs fingrar eller en hårdare stav för tryck och massage.
Mystisk mystifiering
Kvinnokönets mystik förklaras dock ofta med att könet är dolt – att det är inuti kroppen. Den här synen är så vedertagen att ordet slida eller vagina ofta får vara synonymt med hela könet. Vulva, de yttre könsdelarna, syns tydligt, men de räknas tydligen inte. Trots att dessa delar så ofta står i fokus för många kvinnors sexuella njutning – särskilt klitoris ollon (den yttre delen av klitoris). Men som sagt, penisar är inte alltid ultimata i dessa sammanhang heller. Och visst kan man se klitoris som mystisk, men man kan även se den som en svällkropp med flera tusen sensoriska nervändar.
Det mystiska skulle kunna bestå i hur så många kvinnor kan ha problem med att få orgasm. Klitoris är människans absolut känsligaste kroppsdel – mycket känsligare än exempelvis mannens ollon. Här, i denna lilla kroppsdel, blir patriarkatet så tydligt. Jag menar inte att alla med klitoris måste få orgasm hela tiden. Jag menar att så många inte kan, fast de vill, få orgasm. Det handlar så tydligt om vad ett samhälle lär ut om anatomi och fysiologi, hur man ser på den egna kroppen, hur man ser på vad som räknas som riktigt sex, hur man har möjlighet att ha sex och vilka övergrepp som begås mot kvinnokroppen och konsekvenserna av dessa.
En orgasm borde ju vara den enkla vardagsnjutningen som varje person med klitoris helt gratis, och utan krav på någon annans inblandning borde kunna tillskansa sig oberoende av ekonomi, bakgrund eller livssituation i stort. Men patriarkatet går så djupt in i våra kroppar att detta kan kännas som en omöjlighet. Men det är inte en omöjlighet – för den som vill. Kunskaper om kroppen, uppbrott från ohälsosamma relationer eller en duktig terapeut brukar vara vägen till orgasmen.
Berättigad ilska
Hur pass viktigt det är med grundläggande kunskap blev jag återigen påmind om för ett par veckor sedan. Då föreläste jag på en hälsomässa för kvinnor i en medelstor stad. Jag ifrågasatte den heterosexuella samlagsnormen, berättade hur klitoris ser ut och fungerar och vad som händer i kroppen vid upphetsning. Luften stod bitvis still i den matsal vi befann oss i. Det spreds en känsla av andäktighet och sedan bubblande ilska – varför är detta nya kunskaper för mig?! Hur kan jag som gammal bibliotekarie inte ha vetat om detta? Varför fick jag min första orgasm när jag var 50 år?! Berättar du det här för de unga tjejerna? De får inte gå genom livet lika oupplysta som vi!
Några arrangörer hade fattat det briljanta beslutet att även vuxna kvinnor kan ha nytta av sexualupplysning och att det kan handla om hälsa. Men det handlar såklart även om rätten till kunskap, om rätten till sin kropp och framförallt rätten till tolkningsföreträde. Vad är sex? Vad finns det för delar i ett kön? Hur kan de användas? Vad kan man helt strunta i att göra om man inte känner för det? ”Underlivsfrågor” kan ses som lyxfrågor. Men den ilska och den glöd jag mötte i dessa kvinnors ögon då passet med sexualupplysning var över – den glöden har jag sett i både Indien och Albanien. Glöden som säger att nu står jag bättre rustad att möta världen, och damn den som sätter sig på mig igen.
En del har inget bättre för sig än att yrkesmässigt lokalisera kroppsdelar som redan är lokaliserade, och sedan ha mage att publicera detta som en ny upptäckt. Andra behöver ägna sig åt att ta makten över sina kroppar och sina liv från sådana som ignorerar kvinnors erfarenheter, känslor och kunskaper.
