Det feministiska skrivarkollektivets miniserie om kärlek och relationer fortsätter idag med en text av Tintin Hodén om kärlekens löfte och förlåtelsens verkan på förhållandet mellan minne och framtid.
Jag har många gånger tänkt att löftet är en av de grundsatser på vilken vi bör bygga våra kärleksrelationer. Jag tror att ett brustet hjärta sällan har att göra med att den man älskar (till) väljer att avsluta relationen, utan snarare att denne väljer att bryta de löften som man har valt att bygga den gemensamma kärleksrelationen på.
Då menar jag inte löftet att älska en annan person för alltid eller löftet att enbart älska den personen och ingen annan, utan löftet att respektera varandra även om kärleken tar slut och löftet att ta ansvar för sina egna känslor. Jag avser inte löftet ”jag kommer alltid vara kär i dig” utan löftet ”jag kommer aldrig att behandla dig som om du inte finns, jag kommer aldrig att låtsas som om du och jag inte har funnits”. Jag avser löftet ”när jag sårar dig kommer jag att ta ansvar för det jag har gjort och be om förlåtelse”.
För filosofen Hannah Arendt är förmågan att avge och hålla löften en av de viktigaste mänskliga förmågorna. Likaså är människans förmåga att förlåta och att minnas av stor betydelse då hon orienterar sig i världen. Arendt menar att löftet, som är kopplat till framtiden, i viss mån skyddar människan från handlandets oförutsägbarhet och att förlåtelsen, som är kopplad till det förflutna, hjälper människan att hantera det oåterkalleliga.
Vår förmåga att avge och hålla löften gör oss mindre sårbara inför ”framtidens kaotiska ovisshet” och vår förmåga att förlåta hjälper oss att acceptera att det som är gjort aldrig kan göras ogjort. Minnet är själva förutsättningen för förlåtelsen. Det är minnet och inte glömskan som gör det möjligt för människan att börja om på nytt genom att skapa något nytt.
Minnet är således intimt förbundet med framtiden. Eftersom minnet och förlåtelsen besitter kraften att avsluta det som annars hade kunnat pågå i det oändliga så förhindrar de att människan blir fångad i det förflutna. Förlåtelsen implicerar en ny början eftersom den gör det möjligt för människan att gå tillbaka i det förflutna och börja om på nytt. För att kunna röra oss framåt måste vi först röra oss bakåt. Men förlåtelsen är enligt Arendt en gåva som alltid kräver en motprestation. Det är en villkorad akt som förutsätter en bön om förlåtelse och ett löfte om förbättring och botgörelse. Idéhistorikern Victoria Fareld skriver:
Förlåtelsen framträder [hos Arendt] som en form av minne som återvänder till en början i det förflutna som gör det möjligt för oss att börja om i framtiden. Den leder oss, annorlunda uttryckt, tillbaka till början (förstådd som en avgörande händelse i det förflutna som inte får glömmas), för att vi ska kunna nå fram till början (såsom startpunkten för något nytt).
Om vi tillåter oss att göra det privata personligt så tror jag att Arendts resonemang kan säga oss mycket om hur vi ska hantera de kärleksrelationer som vi ingår, och har ingått, i. Löftet gör det möjligt för oss att ingå i relationer med andra, löftet behövs för att vi ska våga göra detta.
Inte för att vi någonsin kan lova att älska varandra för evigt utan för att vi kan lova att vi alltid kommer att ta ansvar för våra egna känslor, även när kärleken tar slut. Därför spelat minnet och förlåtelsen stor roll i våra kärleksrelationer. Vår förmåga att förlåta frigör oss från de felsteg och de svek som har begåtts mot oss och minnet frigör oss från de felsteg och de svek som vi själva har begått mot andra.
Genom förlåtelsen ges vi chansen att frigöra oss från det som har varit och börja om på nytt. När vi förlåter så förlåter vi inte handlingen i sig utan personen som har utfört denna, därför måste personen i fråga ta ansvar för vad den har gjort. Att förvägras chansen att förlåta kan orsaka oerhörd smärta, därför måste vi erkänna våra svek och ber om förlåtelse.
För att förlåtelsen ska vara möjlig krävs ord och handling, uppriktighet och ansvarskänsla. Det krävs att vi vågar säga ”jag är så ledsen för att jag valde att inte respektera dig”, ”jag ber om ursäkt för att jag inte tog ansvar för mina egna känslor”, ”jag ångrar att jag låtsades som om du och jag aldrig hade funnits”. Det krävs att vi vågar minnas de löften som vi har brutit.
