Andra länder armbågar sig fram för att få investera i till exempel Ghana. Men i Sverige finns en tolerans för rasism som kan förklara varför få sett behovet och möjligheterna. Afrika befinner sig inte längre i självklar beroendeställning och Lilla hjärtat kommer inte att vara till hjälp den dag det blir aktuellt att skriva rumsrena handelsavtal, skriver Viveca Motsieloa.
Nu lanseras den rasistiska barnfilmskaraktären Lilla hjärtat och kompani utanför Sveriges gränser. Det vill säga i länder där Lilla hjärtat tas emot utan några större protester. Här ska det säljas inredningsdekor för de allra minsta som ska få lära sig att raser visst finns och att de beter sig och ser ut som författaren och illustratören Stina Wirsén vill. Allt detta sker under den svenska fanans vajande. Svenska institutet och svenska ambassaden i Tokyo stöttar denna export för tänk vilken investering detta är för Sverige, eller…?
Hur ser egentligen Sveriges medvetenhet om omvärlden ut? I en artikel i Veckans affärer kunde vi läsa hur Hans Rosling påpekade att Tintin i Kongo inte är bra för svensk export. Har han rätt? Har vi egentligen koll på vad som händer utanför våra gränser? Jag ska plocka bort Lilla hjärtat från Japan under en liten stund och ta hem henne till Sverige så att vi så småningom kan förflytta hennes persona till en annan plats på kartan.
Få har väl undgått att läsa om hur den före detta portugisiska kolonin Angola har gått in för att stötta den forna kolonialmakten genom att köpa upp tidigare statliga verksamheter i Portugal. Det går bra för Angola men levnadskostnaderna har skjutit i höjden. Huvudstaden Luanda har utnämnts till världens dyraste stad att bo i för utlänningar. Lilla hjärtats nya hemstad Tokyo följer tätt därefter. Ghana och Zambia lämnade kategorin låginkomstländer under 2011 och tillhör numer de lägre medelinkomstländerna. Ghanas regering ser hoppfullt på framtiden och har träffat en överenskommelse med givarnationer om en utfasning av landets bistånd. Med en fortsatt tillväxt på 10 procent eller mer så beräknar president John Mahama att man ska klara sig utan något externt finansiellt stöd från och med 2018.
Brain-gain
Parallellt med denna enorma afrikanska tillväxt och Europas finansiella kris sker något annat. Vuxna barn till afrikaner, födda i Europa och USA, lämnar västvärlden för att bosätta sig på den afrikanska kontinenten. Många vill att deras barn i sin tur ska få utvecklas till sin fulla potential utan att deras hudfärg ska utgöra ett hinder. Erfarenheten av den strukturella rasism man själv varit utsatt för är ingenting man vill att kommande generationer ska erfara. Företag som specialiserar sig på att överföra pensionssparande från EU till länder utanför Europa jagar potentiella återvändare. Det är i Afrika businessen finns.
För några veckor sedan gick president Mahama ut med budskapet till Ghananer i utlandet att de bör återvända till Ghana för att bidra till landets fortsatta utveckling. På många håll talas det numer om brain-gain inte brain-drain.
En ny generation svarta européer, många med högutbildade föräldrar, växer därmed upp i de afrikanska länder där ekonomin nu expanderar snabbt. Det är barn med fötter i två världsdelar och som varken kommer att glömma bort eller skaka av sig hur Lilla hjärtat trängde sig in i deras liv. Det är ungdomar med erfarenhet av rasism och utanförskap i väst men som inte längre utsätts för några strukturella hinder i sin vardag. Amerikanska tonårspojkar som flyttat för att komma bort från gängkultur går ut motsvarigheten till naturvetenskapligt program på gymnasiet vid internationella skolor med toppbetyg. För dessa svarta ungdomar innebär det att drömmen om att bli ingenjör, läkare eller advokat inte stannar vid en dröm utan att det faktiskt blir till en verklighet i de allra flesta fall.
Nyttiga nätverk
Det brittiska telekombolaget Vodafone har dragit nytta av detta fenomen och anställer personer från västvärlden med anknytning till de länder där de har sin verksamhet. Det är ekonomiskt fördelaktigt och dessutom får Vodafone tillgång till en lokal kunskap och nätverk som så kallade ex-pats inte har. I många fall har de dessutom ovärderliga språkkunskaper.
Även vita européer flyttar. Angola är ett land som tagit emot tiotusentals ekonomiska flyktingar från Portugal under en mycket kort tid. Italienare är en annan stor grupp som bosatt sig på kontinenten de senaste åren. I Ghana har immigrationsmyndigheterna fått strama åt sina regler för att förhindra en allt för stor invandring av främst västerlänningar och asiater som vill göra business långt från en skakig eurozon. Äktenskap synas i sömmarna och deporteringar har börjat bli en del av vardagen.
De flesta västerländska nationer är väl medvetna om vad som pågår i många afrikanska länder i dag. I Ghana kan man till exempel få i genomsnitt 21 procents ränta på obligationsköp utan att riskera kapitalet. I vilken europeisk bank kan man få det i dag? Utländska investerare armbågar sig fram för att ta del av dessa nya investeringsmöjligheter. Alla utom de svenska.
Kollektiv panik
Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund försöker förgäves visa på den afrikanska marknadens potential och behovet av svenska investeringar i Afrika. Sverige vill hellre satsa på att göra business med stereotypa bilder av svarta, försvara Tintin i Kongos hemvist på svenska barnbibliotek och uppmana alla att se genom fingrarna när den pensionerade sportkommentatorn Bo Hansson använder ordet svartingar under en fotbollsmatch på Råsunda.
Kanske är allt det här som pågår i Sverige någon slags kollektiv panik. Afrikas existens kunde accepteras så länge vi fick hjälpa de stackars afrikanerna där borta genom att skänka bistånd och kämpa mot apartheid, medan vi i vår tur kunde köpa råvaror till underpriser och fylla mataffärernas hyllor med kolonialvaror som det fortfarande kallas. Nu har något hänt. Biståndet går också från Afrika till EU. De höga levnadskostnaderna i de mest attraktiva afrikanska städerna innebär att det inte längre är självklart att man lever i en lyxtillvaro för att man råkar vara europé. Nu kan det till och med hända att man får diska själv. Afrikas beroendeställning är inte längre en självklarhet.
Lilla hjärtat har satts i barnarbete,”vi måste tillbaka till den koloniala ordningen med den gamla förlegade Afrika-bilden”, ropar hon. Sveriges merkantilistiska projekt i Västafrika på 1600-talet slutade med att de blev utslängda, den gången av danskarna. Vem kommer att öppna dörren för mer rumsrena handelsavtal med Afrika när Lilla hjärtat ringer på? Inte den generation afrikanska ungdomar som växer upp i dag i alla fall.
