Agneta Wallin är tillbaka med sin tredje soloföreställning. I måndags den 5 november spelades premiären av Wallin street på Aliasteatern i Stockholm.

Mejas 90-talsdänga ”All ’Bout The Money” trallar subtilt i bakgrunden när publiken tar plats i den lilla salongen på Alias Teatern i Stockholm. Scenen är spartanskt inredd med en pinnstol och ett bord som lyses upp av en ensam strålkastare. Agneta Wallin är inte sen med att påpeka att detta är en budgetproduktion. Hon hälsar publiken välkommen till kvällens premiär: – Ni som betalat för biljetten är särskilt välkomna, er andra har jag inte fullt så starka känslor för, förklarar hon och publiken gapskrattar.

Under parollen ”Personligt, roligt, avdragsgillt” bjuder Agneta Wallin på en 75 minuter lång humormonolog på temat pengar. I Wallin street avhandlas allt från veckopeng till Occupy Wall Street, och vad det innebär att göra en klassresa. Talesättet att allting har ett pris leder till frågor som vad man skulle få för Anders Borg om han såldes på Blocket, och hur mycket pengar som skulle göra det värt att hoppa i säng med Bert Karlsson?

Narrande reflektioner

Wallin Street är politisk satir med siktet inställt på konsumtionssamhället. Agneta Wallin är trött på pengar och tror inte att ”money talks”, hon har själv försökt resonera med sina sista tjugolappar i ICA-kön utan framgång. Föreställningen är tydligt politisk och lämnar inget utrymme för misstolkning i kritiken av Alliansen och västvärldens fundamentalistiska tro på pengar. Ändå lyckas Agneta Wallin vara både rolig och lättsam. Humorn är av varierande kvalitet, men publiken tjuter av förtjusning och stämningen upprymd. Banala ordvitsar varvas med knivskarp retorik och intelligenta poänger.

Det kan förvisso tyckas som en tacksam uppgift att göra narr av regeringen Reinfeldt inför ”kulturvänstern”, men Agneta Wallin håller sig över pajkastningsnivå genom att framföra sin kritik som reflekterade resonemang. För Wallin street är inte enbart kul och lättsam, utan inbjuder också till eftertanke. Det är något oerhört förlösande i att möta politiska åsikter med tydlig ideologisk förankring i en samtid där till och med de röd-gröna slutat prata om klass. Och av premiärkvällens publik att döma verkar det onekligen finnas ett behov av att få skratta åt det hela.