I Katarina Wennstams bok, "Svikaren", skriver hon om hederskulturen och homofobin inom fotbollsvärlden. På fredag nästa vecka, under Pridefestivalen, kommer Wennstam att tala om boken och hur hon valt att närma sig ämnet.
Feministiskt Perspektiv ringde upp henne för att ställa några frågor.
”Det rör sig helt klart om hämnd. För att fotbollsspelaren Sebastian Lilja vänt sin egen klubb ryggen och skrivit på för konkurrenten. Omdömena är både hårda och hotfulla: Jävla Bajenfitta! Du ska dö! Du pissade på oss! Sebastian Lilja får sitt sista år i livet förstört av anonyma hot. Och en dag hittas han i sin egen lägenhet i en stor blodpöl.”
Den 9 mars 2012 släppte Katarina Wennstam sin nya roman, ”Svikaren”.
Det är den första delen i en ny trilogi spänningsromaner.
Under Prideveckan i Stockholm kommer hon alltså att tala om boken, där brottsoffren i boken kan jämföras med hur våldtagna kvinnor blir behandlade inom det svenska rättsväsendet.
Hur tänkte du när du valde ämnet?
– Den förra trilogin handlade ju om att på olika sätt skildra machomiljöer, att förlägga brott till väldigt specifika miljöer. Att spegla sexuella trakasserier inom exempelvis filmbranschen. Jag har länge tänkt skriva om hatbrott. När jag jobbade som journalist på SVT med programmet Agenda arbetade jag med detta. Jag märkte att rättsapparaten även där, skuldbelägger offren. Jag har sagt det förr. När jag skrev ”Flickan och skulden” som var den första boken, sa jag att det finns inga andra brottsoffer, än våldtagna kvinnor som inom rättsapparaten i så stor utsträckning skuldbeläggs på grund av hur de har betett sig innan brottet. Att de får skylla sig själva. Tills jag såg hur det stod till med hatbrotten.
Du fann liknelser?
– Ja. Där är det exakt samma sak. Man skuldbelägger till och med män som blivit mördade. Typ: ” Ja fast han gav ju faktiskt mannen en lapp med sitt telefonnummer. Han blev väl så kränkt i sin bisexuella manlighet att han reagerade på det här sättet, det får man väl förstå”. Att han högg honom med femtio knivhugg liksom. Det finns någon slags förståelse för den manliga aggressiviteten som är helt absurd.
Men fotbollsvärlden, varför valde du att djupdyka just i den?
– Därför att den är så homoerotisk och samtidigt så heteronormativ. Bara det är så himla spännande. När jag började skriva ”Svikaren” så hade inte Anton Hysén kommit ut som gay. Men jag skrev liksom in honom på ett litet hörn. På internationell toppnivå finns det officiellt inte en enda homosexuell herrfotbollspelare. Det kan jag tycka är lockande att sätta tänderna i. Det finns så mycket föreställningar om manlighet, framförallt inom fotbollen.
Katarina Wennstam berättar att i början av boken riktar sig misstankarna väldigt mycket till huliganerna . Just på grund av den våldskärlek som finns inom huliganismen.
– Svikaren är ju någon slags historia om manlighet. Både dess avarter och alla normer som finns. Den syftar både på att han sviker sitt lag för att han byter lag från AIK till Bajen. Men också att han sviker sin manlighet för att han gillar killar. För det ska ju inte en fotbollspelare göra.
Wennstam fortsätter att tala om olika föreställningar. Som till exempel i omklädningsrummet. När spelarna ska duscha. Hon ställer sig frågan om det är möjligt att känna sig bekväm med sin homosexualitet när man vistas i en miljö som är så heteronormativ?
– Den frågan är väldigt relevant. Kan man det? När det finns föreställningar att homosexuella män ska slänga sig över en i duschen. Heterosexuella män har ju en otrolig övertro på sin egen dragningskraft. Det är en reflektion som jag kan göra kring homofobin och nakna män. ”Bara han ser mig naken, så kommer han att få kåtslag och slänga sig över mig”, säger hon och fortsätter:
– Det finns så mycket konstiga kvarlevor av homofobi som blir väldigt tydliga i fotbollsvärlden. Samtidigt som det finns mycket vackra ord och regnbågsfärgade pärmar på fotbollsförbundet. Men så länge som det blir stora rubriker i hela världen när en kille som Anton Hysén kommer ut, så är det klart att det fortfarande finns något, där under ytan, som är jätte svårt att ta på.
Berätta om responsen på boken?
– Jag har fått en del positiv respons från högsta ort på fotbollsförbundet, men de har ju betalt för att vilja ta tag i sånt här. Jag tror tyvärr att detta väldigt mycket är en ickefråga och det kan jag märka efter att boken kom ut. Även om den har fått bra respons så upplever jag att den ”vanliga” herrfotbollsspelaren i mångt och mycket tycker att detta är en ickefråga. Och som även ser sig själv som ” jag är väl inte homofob. Man får väl spela fotboll och vara homosexuell”.
När herrlandslaget under EM slutspelet lekte ”Grisen” som gick ut på att sparka bollen på en bar rumpa på en av medspelarna. Vad tänker du kring det?
– Ja, väldigt mycket fotbollsförnedring som handlar om nollning är väldigt ofta sexualiserat. För några år sedan så uppmärksammades att ett antal pojklagsspelare i AIK:s ungdomslag blev utsatta för ”galgning”. Att medspelare hade tryckt upp galgar och flaskor i rumpan på nya killar i laget. Detta viftades bort som ”pojkstreck”. Trots att detta rent juridiskt är våldtäkt. Att föra upp något i analen på en annan person mot dennes vilja, är våldtäkt. Det är så intressant att se att mycket av sportens förnedring är sexualiserad.
Tänker du på någon speciell sport?
– Inom NHL och ishockeyn överhuvudtaget har det alltid existerat rakning av könshår på nya killar. Det är precis detta som jag tycker är så fascinerande. Att den manliga idrottsvärlden är så homoerotisk. Att det finns sådan fascination kring rumpor och snoppar. Det kanske hör ihop? Å ena sidan är homsexualitet förbjudet. Å andra sidan så lockande. Det intresserar mig något enormt.
