Linnea Bruno påpekar i en replik att barnperspektivet också behövs, och att strävan efter barnens rätt lika lite ”har gått för långt” som den efter jämställdhet. Jag kan absolut hålla med henne om detta. Ett riktigt barnperspektiv är viktigt, och en verklig strävan efter barnens bästa kan inte gå för långt. Men desto viktigare blir det då att begreppet inte urholkas, eller används för andra syften.

Det jag i min artikel försöker invända mot är inte att partierna ser till barnens ställning som ett prioriterat mål. Det är inte barnperspektivet som mål som är problemet, utan hur det i allt högre utsträckning används av partierna (och andra) som medel.

När barnperspektivet används för att försvara traditionella normer eller för att plocka enkla politiska poänger, så kan man inte längre lita på att perspektivet verkligen innebär en vilja att förbättra barnens villkor. Detta kan jag tycka är fallet med delar av Kristdemokraternas och andra konservativa gruppers argumentation. I hur hög grad är motståndet mot ensamstående kvinnor möjlighet till insemination ett ställningstagande för barnen, och i hur hög grad är det bara en konservativ reaktion på att tvåsamhetsnormen rubbas?

Jag menar också att det är problematiskt när barnperspektivet blir det vedertagna och dominerande i frågor där andra perspektiv är relevanta. Att barnperspektivet är nytt inom vissa områden och där behöver fördjupas är mycket möjligt, och då är ett utvecklat barnperspektiv positivt och viktigt. Men i flera andra offentliga diskussioner – som den om barnfattigdomen och surrogatmödraskapet – har perspektivet snarast använts för att skymma andra perspektiv, som i sammanhanget är mer relevanta.

Barnfattigdomen engagerade många, och det var säkert bekvämt för socialdemokraterna att komma undan det laddade (och i mångas öron uttjatade) ordet klass. Men antagligen hade det varit mer konstruktivt att tala om fattigdomen med ett feministiskt eller etniskt perspektiv. Det skulle ge en tydligare bild av vilka barn som faktiskt är hårdast drabbade, dvs invandrarbarn och barn till ensamstående mammor. I den frågan, liksom i frågan om surrogatmödraskap, handlar barnperspektivet mer om politisk strategi än något annat. Det är ett sätt att slippa röra vid känsligare ämnen som till exempel feminism och exploatering av fattiga människor i andra länder.

Att se till ett perspektiv utesluter inte ett annat, och intersektionalitet är i grunden bra. Men ibland kan det bli för trångt i debatten, och perspektiven riskerar att tränga ut varandra. Det är viktigt att barnperspektivet inte, på grund av populism, blir det enda perspektivet i frågor som rör även andra grupper.