Idén är fullkomligt genial. Att förena utopi och realpolitik genom att lägga fram tjugo feministiska förslag. Varför har det inte gjorts tidigare? Jag menar, att kritisera samhället är enkelt, särskilt för aktivister och akademiker. Att lägga förslag är svårare, det är att använda en annan del av hjärnan men också att blotta sig för kritik. Men om man inte lägger några förslag hamnar man enbart i en reaktiv position, och där har både den feministiska och antikapitalistiska rörelsen tenderat att hamna de senaste åren. Nej till det ena och nej till det andra, skriv under här.

Så initiativtagarna till antologin Det heter feminism uppmanade feministiska tänkare och aktivister att komma på varsitt konkret förslag för att förändra samhället i feministisk riktning. Själv blev jag tillfrågad men kom inte på något. Det enda jag kunde komma upp med var idéer av typen Avskaffa eller Stoppa, och det kändes ju så lagom positivt. Att fler haft samma svårigheter blir uppenbart när jag nu läser antologin, för flera av bidragen har just titlar som Avskaffa, Krossa eller Skrota.

Abstrakt radikalitet

Flera av bidragen innehåller, ansatsen till trots, inte ett enda konkret forslag. Monica Amantes text ”Krossa myten om ett jämställt land” kritiserar rasismen, sexismen och homofobin, men håller sig på just denna abstrakta nivå och kräver inte mer än att vi ska ”organisera oss” och ”anta ett tydligt intersektionellt perspektiv samt bedriva en kompromisslös antirasistisk feministisk politik.” Ja, det är lätt att känna sig radikal framför datorn, men jag saknar mer konkreta idéer på hur exakt vi organisera oss och vad som kan vara ett kompromisslöst förslag som också går att genomföra?

På samma sätt är det med texten ”Avskaffa jämställdhetspolitiken”, som inte har något mer att ersätta den med förutom ordet jämlikhet. Författarna, Sara Edenheim och Malin Rönnblom, menar att trots att det satsas mer än någonsin på jämställdhet saknas diskussioner om vad jämställdhet är. Det kan ligga något i det, men innan jag avfärdar den borgerliga jämställdhetspolitiken skulle jag vilja se en mer noggrann genomgång av vad pengarna satsas på och varför det inte ”ger resultat” – ibland kan ett medvetet arbete synas först efter flera år. Vidare är texten mycket svepande då författarna menar att arbetarrörelsen ”inte inkluderade kvinnor och inte heller papperslösa, invandrare och andra grupper”.

Ignorerad kamp

Hoppsan, här ignorerar man ett århundrade av kvinnlig facklig kamp och det syndikalistiska registret för papperslösa i en mening – tillhör inte de också ”arbetarrörelsen?”. Dessutom låter Edenheim och Rönnblom ett löst citat från Eva Moberg på sextiotalet – att män och kvinnor är olika som blåbär och lingon men bör ändå vara jämställda – utgöra grund för hela den officiella jämställdhetspolitiken. Som enligt dem utgår från att ”skillnaderna är väsentliga att bevara och det är enbart rättigheterna som ska vara lika. Det är därför inte så överraskande att jämställdhetspolitiken har kunnat annekteras av nyliberalismen.”

Så enkelt är det väl inte? För det första kan reformer som maxtaxa på förskola, kvinnofridslagen, sexköpslagen etc, knappast reduceras till att bevara skillnaderna mellan könen. Tvärtom syftar de till att utjämna maktskillnader, vilket de facto ÄR att utjämna skillnader.

För det andra skulle jag inte hålla med om att nyliberalismen vill bevara skillnaderna mellan kön och bara skapa lika rättigheter. Jag skulle säga att nyliberalismen gör precis tvärtom: låtsas att det inte finns könsskillnader alls (vilket, draget till sin spets, har möjliggjort för ”jämställdister” att hävda att surrogatmödraskap är ”samma sak” som spermadonation) samtidigt som könen de facto renodlas och separeras ännu mer i verkligheten där tjejer ska vara ursnygga prinsessor och killar ska vara grabbar med dödskallar och vapen. Jämställdhetspolitiken gör, tvärtom, i teorin INTE upp med könen, vilket gör att den kan accepteras av de flesta – men gör i praktiken just detta genom konkreta åtgärder som minskar maktskillnader.

Uppfriskande förslag om män

Men här finns också många konkreta och bra förslag. Det ar just så utopiskt som det ska vara när Diana Mulinari skriver att vi borde införa ett teveprogram om ekonomi ur kvinnors perspektiv, F-ekonomi istället for A-ekonomi. Bettan Anderssons text om att avskaffa damidrott ar skriven i rolig Egalias Döttrar-anda med ombytta könsroller, där en man som boxas automatiskt ses som bög. Den får mig att börja fundera på hur ett matriarkalt samhälle skulle se på manlig skönhet – i Egalias döttrar har den ideala mannen liten penis, i Bettan Anderssons text har han glittrande shortpants och höga silverklackar. Jag är inte säker på att en förtryckt man är en avmaskuliniserad man, men det tål att tänkas på.
Carin Göranssons text ”Ta flinten tillbaka!” är mycket uppfriskande. Hon skriver att hon är trött på kvinnor och att vi istället för att diskutera kvinnors kroppsbehåring i all evighet, borde skapa tidningen ”Uffe” for mogna män med artiklar som Päronpung eller äppelballe? och ”inspirerande livsöden”. He he!

Det 12-stegsprogram för män som Mats Söderlund föreslår är en fantastisk idé. Bara tanken på att män ringer runt och ber om förlåtelse till alla kvinnor de sårat, likt alkoholister! Frågan är hur man ska få män att gå med på detta – poängen med såna här behandlingar är ju att man måste själv vara redo för dem- men OM det skulle införas skulle det innebära inget mindre än en revolution.

Tankeväckande anspråk

Att Tiina Rosenberg föreslår att stoppa privatiseringarna är ett mycket välkommet förslag och överskrider gränsen mellan vad som betraktas som en kvinnofråga och en ”allmän” fråga. Just eftersom privatiseringarna ökar ojämlikheten är detta en kvinnofråga. Rosenbergs röst skulle verkligen behövas i Nätverket Välfärd Utan Vinst.

Den absolut bästa texten i antologin är Mian Lodalens ”Inför livplikt!” Idén är att införa livplikt för män, som efter mönstring bör arbeta på förskola, ta hand om djur och prova på att vara kvinnor. Det är precis ett sådant förslag som möblerar om i tänkandet på samma gång som det faktiskt skulle gå att införa. För om det bedöms som viktigt att män lär sig att skjuta och döda för att försvara landet, borde det väl vara ännu viktigare i ett land som inte haft krig på 200 år att de lär sig ta hand om liv? Att de inser hur skört livet är och hur mycket tålamod det krävs för att ta hand om ett barn. Att de dessutom inser hur hårt och underbetalt arbetet som förskollärare är kan inte vara fel och en sidoffekt är att det förmodligen kommer leda till att frågan lyfts, om man ska vara krass. Nu vet jag inte vad som skulle hända med förskolorna om de skulle bli avstjälpningsplats för en massa män i post-muck-tillstånd som saknar relevant utbildning. Man får nog placera ut dem en och en, inte alla på samma plats.

Politisk press

Jag håller dock inte alls med Maud Eduards om att stänga ute kvinnor från armén. Hellre då Cattis Laskas krav på att avskaffa militären. Men bådas anspråk är bra och tankeväckande, vilket är det viktigaste med en antologi som denna – att man vågar tänka framåt.

Initiativtagarna skriver att ambitionen är att ge ut två antologier till före valet 2014. Och även om den första ger ett lite trevande intryck, så lyckas den på det stora hela kombinera radikala idéer med att pusha för mer etablerade krav på individualiserad föräldraförsäkring.

Jag föreslår att ”Tjugo feministiska förslag” blir en återkommande institution. På det sättet kommer landets feminister att vässa sina kreativa sidor samtidigt som man kan sätta press politiskt. Nu har det talats för länge om en backlash. Det räcker inte att hålla ställningarna. Framåt är vägen! Låt reaktionärerna stå för reaktionen!