Hur ser tillståndet ut för genusforskningen i dag? Hur har förutsättningarna sett ut över tid och vilka särskilda utmaningar står vi inför i framtiden? Detta var på agendan när Forum för Feministisk Forskning arrangerade ett panelsamtal och mingel med tre genusforskare en juni-eftermiddag i KTH:s lokaler.
Ett fyrtiotal åskådare bevittnade samtalet, som till stor del kretsade kring det ihärdiga motstånd, men också de otvivelaktiga framsteg som genusforskningen skapat. De inbjudna forskarna var Lena Gemzöe (Stockholms universitet) Anna Lundberg (Linköpings universitet) och David Tjeder (Stockholms universitet) och samtalet modererades av Anahita Assadi och Malin Holm, medlemmar i styrelsen i Forum för Feministiskt Forskning.
Vid en tillbakablick bara tjugo år bak i tiden kan det konstateras att det samhällspolitiska landskapet har förändrats. Ett nedslag vid olika tidspunkter – 90-talet, då Sveriges statsminister kallade sig feminist; 2005, då teve-reportaget ”Könskriget” väckte högljudd debatt; och protesterna när partiet Feministiskt Initiativ bildades, tecknar ofta bilden av att utvecklingen har stagnerat. Ibland talas om en feministisk backlash. Men gäller det även genusforskningen och hur har det i så fall påverkat den?
Innan panelen fick grotta ner sig i frågeställningen, ombads de först att förklara vad genusforskning egentligen innebär. Med referenser till flertalet tongivande forskare, visade trions diskussion på ett symptomatiskt sätt forskningsfältets spännvidd och svårigheten att fånga en exakt definition. Klart är att genusforskning är ett brett fält där ”genus” fungerar som ett teoretiskt perspektiv att anlägga på världen, varför genusforskare inte bara återfinns på de genusvetenskapliga institutionerna, utan kan vara verksamma inom vilken disciplin som helst. Trots att ”kön” och ”genus” är två centrala begrepp inom forskningen är diskussionen om deras innebörd och relation ständigt under lupp, förklarade Gemzöe. En viktig kärna inom genusforskningen är dess analys om maktrelationer, poängterade Tjeder och Lundberg.
Vilka har då förutsättningarna varit över tid, särskilt i relation till det motstånd som fältet drabbas av?
– Frågan är om något har förändrats alls, inledde Gemzöe.
Hon förklarade att motståndet tvärtom varit ganska konstant över tid. Däremot har genusforskningen förändrats, då den vuxit enormt mycket på relativt kort tid och inte bara etablerats institutionellt, utan också som påverkansfaktor inom kultur och politik.
– Det här är en riktig framgångssaga, poängterade Gemzöe och fick medhåll av de övriga.
– Det är viktigt att satsa på genusforskning, just för att det är ett tvärvetenskapligt fält, förklarade Lundberg.
Samtidigt noterade panelen en viss ängslighet inom fältet. Lundberg berättade att begreppen ”genus” och ”feminism” ibland utesluts ur forskningsansökningar, för att undvika avslag. Tjeder hakade på:
– Även om genusforskningen har växt sig stark, har tonen i det politiska klimatet absolut hårdnat, och det intressanta är att se hur det relaterar till genusforskningen.
Han beskrev sedan hur kopplingen i dag mellan forskning och tillväxt är mycket tydligare. Det finns alltså större krav på att forskning ska leda till nytta, ur ett historiskt perspektiv är dumt, menade Tjeder. Genusforskningens framfart i Sverige är icke desto mindre fortfarande intakt, framhöll panelen. Det förekommande motståndet i media riktat mot genusforskning och feministiska frågor överhuvudtaget, kan till och med betraktas som ett tecken på framgång.
– Motståndet brukar vara som hårdast när striden är på väg att förloras, underströk Tjeder.
Samtliga var ändå överens om att motståndet måste bemötas när det blossar upp, men att det kan vara svårt att agera utifrån de redan uppsatta villkoren. En forskare i publiken betonade att många forskarkollegor inte orkar ställa upp i intervjuer längre. Panelen instämde och markerade att genusforskare måste backa upp varandra. Samtidigt är det viktigt att institutionerna, med rektor i spetsen, tar ansvar för sin personal när de blir utsatta för påhopp.
I framtiden efterlyste Gemzöe därför ett gemensamt åtagande hos ett forskarkollektiv som sätter agendan och genom en offensiv framför genusforskningens kvaliteter i media. Lundberg önskade sig en sammanslutning som kan verka proaktivt och hålla koll på vilka initiativ och politiska förslag som berör forskningsfältet. En forskare i publiken fick medhåll av övriga när hon betonade journalisternas roll och argumenterade för att genusforskarna borde hålla seminarier och hearings inom ämnet, med syfte att utbilda dem.
Framtiden inom genusforskningen tycks också fortsatt ljus. Gemzöe beskrev sitt arbete i Genusakademin, ett nätverk med syfte att binda ihop all genusforskning på Stockholms universitet och Lundberg berättade att hon med finansiellt stöd från Nationella sekretariatet för genusforskning driver ett projekt som ska ge ut fem skrifter, där viktiga bidrag inom genusforskningen sammanställs.
– Det är alltid genom organisering förändring sker, påminde Tjeder tillsammans med Gemzöe och Lundberg.
Som för att understryka just detta, uppmanade en av åskådarna, ordförande i Genusforskarförbundet Charlotte Holgersson, alla forskare i publiken att gå med och delta i förbundets nuvarande arbete med en handlingsplan för motstånd.
Panelsamtalet avslutades sedan, medan den livliga diskussionen fortsatte en bra stund under det efterföljande minglet.
