Förra veckan anordnades en högnivåpanel i EU-parlamentet som för första gången någonsin handlade om jämställdhet. Initiativtagare var Roberta Angelilli, ordförande i parlamentets högnivågrupp för jämställdhet och mångfald och en av två bland 14 vice ordförande i EU-parlamentet som är kvinna. Frågan som ställdes var vad parlamenten inom EU, inklusive EU:s eget, gör för att förhindra diskriminering på grund av kön.

Roberta Angelilli började med att slå fast att EU behöver jämställdhet och att EU-parlamentet ännu inte är den bästa förebilden. Det senaste året har det interna arbetet mot diskriminering intensifierats, rapporter tagits fram om hur fördelningen mellan kvinnor och män faktiskt ser ut bland politiker och tjänstemän, samtidigt som handlingsplaner och lagförslag röstats igenom och ska omsättas i praktik.

Underförstått under hela mötet är att jämställdhet i form av könsbalans på alla nivåer är eftersträvansvärt och utgångpunkten är den heteronormativa tvåkönsnormen. De parlamentariska församlingarna har ansvar att påverka också den privata sektorn, menar Angelilli, och konstaterar att den som inte gör något själv inte kan begära särskilt mycket av andra. I dag är 35 procent av EU-parlamentets ledamöter kvinnor, vilket är bättre än snittet för medlemsländernas egna parlament men inte nog. Malta, berättar Angelilli, har inte skickat en enda kvinna som ledamot till EU-parlamentet. 58 procent av de anställda i EU-parlamentet är kvinnor, men de finns framför allt i assistentroller, på den undre delen av löneskalan. Bland specialister och chefer dominerar män.

Krisen skäl att skynda på

Att göra något åt detta är självklart för bland andra Mikael Gustafsson, ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Utskottet har samarrangerat mötet och Gustafsson påpekar att EU enligt sina egna fördrag ska motverka könsdiskriminering i alla sina aktiviteter. Han betonar att utskottet vill ha tätare kontakter med de nationella parlamenten och att det är särskilt viktigt att diskutera utbyta erfarenheter och identifiera ”good practice” – vad som faktiskt fungerar – i tider av kris.

– Krisen påverkar kvinnor otroligt mycket, de förlorar sina arbeten när välfärdssektorn monteras ner och sedan förväntas kvinnor täcka bortfallet i vård, skola och omsorg. Krisen har ett könsperspektiv som är viktigt att diskutera när krisen ska lösas. Därför är det viktigt att kvinnor finns också på högnivåposter, säger Mikael Gustafsson.

Han anser att den som är emot kvotering borde vara angelägen att ändra det nuvarande system som i osynlighet och utan regelverk kvoterar in män. Roberta Angelilli säger att hon själv ”inte varit speciellt varm för kvotsystemet”:

– Kvinnor ska kunna träda fram ändå tack vare sina meriter, men den rådande situationen är så upp-och-ner att det inte kan sägas vara en fråga om meriter.

Ledamöterna från de nationella parlamenten sitter på poster med ansvar för jämställdhetsfrågor och de flesta är kvinnor. De berättar om sina ansträngningar för att öka andelen kvinnor, om med- och motgångar och konkreta resultat. Många pratar om arbetsmiljön som ett hinder, att kvinnor inte vill ta på sig ledande poster på grund av svårigheter att förena ledande poster med familjelivet.

Männen medansvariga

Detta är en återkommande fråga. Både från parlamentsledamöter, tjänstemän och de specialiserade journalister som bevakar mötet hörs en frustration över att 2012 inte ha kommit längre. Eller som Estlands Yana Toom uttrycker det: ”Jag har fem barn och det är inte tack vare systemet jag har lyckats avancera. Jämställdheten är fortfarande en kvinnofråga. Det är bra att vi har det här mötet, men budskapet måste nå ut till männen och omvandlas till ett språk som männen förstår”.

Jean-Paul Shaaf, parlamentsledamot i Luxemburg, hakar på resonemanget:

– Jag tror att många kvinnor vill engagera sig. Om vi ser oss om här i dag behöver vi inga ytterligare bevis på det. Bättre möjligheter för kvinnor att engagera sig mer i samhället innebär att män måste ta mer ansvar på det sociala området, på familjeområdet. Borde vi inte ha program som har män, inte kvinnorna, som målgrupp och ser till att även männen tar ansvar för att förena familj och yrkesliv? De är ju medansvariga för hur det ser ut...

EU-parlamentarikern Sirpa Pietikäinen har tagit fram rapporten Kvinnor i politiskt beslutsfattande – kvantitet och kvalitet. Den innehåller en rad rekommendationer för att öka kvinnors representation som röstades igenom i EU-parlamentet i mars. Hon presenterar rapporten kort och konstaterar att:

– Åtgärderna blir mer effektiva om vi genomför dem på europeisk nivå och i medlemsstaterna simultant. Frågan om lika villkor bör stå i centrum för nästa EU-val.

Att ändra systemet

Sista talare är Viviane Reding. När hon berättar att den svenska jämställdhetsministern är en av dem som skrivit och förvarnat om att Sverige kommer motarbeta hennes förslag till kvoteringslagstiftning

vänder en spansk journalist bredvid mig på huvudet och frågar:

”Stämmer det? Jag trodde att Sverige tillhörde de nordiska länder som arbetar så mycket för jämställdhet.”

Det föranleder en diskussion om skillnader i retorik och praktik på jämställdhetsområdet. Och det visar sig att den spanska parlamentariker som just har presenterat resultaten av de jämställdhetsreformer som genomförts i Spanien på senare tid är företrädare för konservativa Partido Popular. PP kom till makten i slutet av 2011, var desförinnan emot de aktuella reformerna och har aviserat en del återställare, vilket ledamoten inte nämner i det här sammanhanget.

Mötet avslutas med några ord av initiativtagaren Roberta Angelilli:

– Jag ska fatta mig mycket kort. Vi har haft två intensiva dagar. Vår avsikt är att förändra systemet.

Roberta Angelilli, vice ordförande i EU-parlamentet.