Benägenheten att utse högnivå-representanter till fredspristagare i Nobels minne är den tydligaste linje som IKFF:s generalsekreterare Josefine Karlsson kan se i Nobelkommitténs sammanlagda urval. Feministiskt Perspektiv ställde några frågor till henne med anledning av att EU utsetts 2012 års fredspristagare.
Vad säger det om världsläget att EU får Nobels fredspris 2012?
Jag vet inte om det säger så mycket om världsläget egentligen. Det säger snarare en hel del om Nobelkommittéen och deras vilja att tilldela personer och organisationer som agerar på världsscenen i väldigt formella sammanhang. De har utsett Barack Obama, Martti Ahtisaari, Yasser Arafat och Jimmy Carter till pristagare till exempel. Så länge kommittéen fortsätter att välja dessa högnivå-representanter så kommer det osynliggöra den fredsrörelse som behöver både uppmärksamhet och ekonomiska resurser och som många menar att Nobel hade i åtanke när han skapade priset. De stora fredsförfäktarna gör ofta sitt arbete bortanför rampljuset. Där finns majoriteten kvinnor som dagligen arbetar för fred och som gång på gång osynliggörs. Jag önskar att fredspriset kunde vara lite mer som litteraturpriset och lyfta upp exempel som, för den stora allmänheten internationellt, är okända.
Har fredspriset någonsin haft en förebyggande effekt, om det skulle finnas sådana avsikter med tanke på krisläget och nationalisters frammarsch i Europa?
– Svårt att säga, men de gånger priset faktiskt gått till aktörer som tidigare var relativt okända utanför sitt arbetsområde, som till exempel Leymah Gbowee förra året, så har det påverkat pristagarens genomslagskraft och på så sätt förstärkt deras budskap. Å andra sidan finns det tankar kring att Obama hindrades i sitt nedrustningsarbete för att han i USA stämplades som fredsivrare av priset och på så sätt förlorade strategiskt förhandlingsutrymme, så där kanske priset snarare motverkade sitt syfte. När det gäller EU vet jag faktiskt inte. För de som påverkas av EU:s utrikespolitik kanske det kan hjälpa genom att vi exempelvis kan sätta fokus på hur EU:s murar mot sin omvärld påverkar människors säkerhet. Vi kan ta tillfället i akt och peka på konkreta förändringsförslag för att göra EU till en värdig fredspristagare.
– En viktig förebyggande effekt med fredspriset är att det, när det ges till personer från gräsrötterna, möjligtvis kan ge en viss säkerhet, inte minst för kvinnor. Internationell uppmärksamhet gör att det är svårare att utsätta dessa fredskämpar för hot och våld vilket är vanligt och ett av de största hindren för kvinnors deltagande. Den ekonomiska biten är ju också viktig för kvinnofredsrörelsen då de ofta kämpar på ideell basis utan tillräckliga resurser.
Förra året firade kvinnorörelser världen över att Karman, Gbowee och Johnson Sirleaf tilldelades priset. Ser ni någon tendens eller röd tråd i urvalet genom åren?
– Av totalt 101 individuella mottagare av fredspriset har endast 15 varit kvinnor. Två av dessa har fått priset för bland annat sitt arbete i IKFF, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946). Även Alva Myrdal (1982) var aktiv IKFF:are. Tendensen skulle väl därför vara att kvinnor väldigt sällan får priset och när de gör det får de ofta dela priset med en man. Att antalet kvinnor är så få är kopplat till det jag sa tidigare – kvinnor agerar ofta i informella sammanhang då de än i dag förvägras formell makt, inte minst i frågor om säkerhets- och fredspolitik.
Vem eller vilka skulle IKFF vilja ge ett globalt fredspris?
– Jag kan tänka mig många lämpliga mottagare. Afghan Women’s Network till exempel. Eller varför inte kvinnofredsrörelsen i Colombia som stöd inför kommande fredsförhandlingar? Eller det kongolesiska kvinnonätverket för att visa på en annan bild av kvinnor i DR Kongo än den som offer för sexuellt våld. Sen tycker jag så klart att IKFF ska få priset 2015 för att fira en global kvinnofredsrörelse som arbetat för nedrustning och hållbar fred i hundra år!
