”I took you for a king […] I should wear the armor, and you the gown”

Våldsförhärligande och kvinnoförnedrande med en förlegad könsmaktsstruktur, så har kritiska röster uttalat sig om den SVT sända fantasyserien Game of Thrones (baserad på George R R Martins A Song of Ice and Fire). Genreanhängarna har försvarat serien med att det inte är därför och med de glasögonen man läser fantasy, och att mycket annat i genren är värre.

”And would you rather fuck painted whores, then fuck painted whores”

Faktum kvarstår dock att kritikerna har en poäng. GoT utspelar sig i en modifierad europeisk medeltid runt landet Westeros, där starka hierarkier dominerar samhällsstrukturen. På den ideologiska urtypsnivån är dikotomin mellan manligt och kvinnligt nästan obrytbar, med sånger och myter om sköna jungfrur som räddas av ärbara riddare. I den största av religionerna är de mest omtalade gudsaspekterna Krigaren och Modern.

På den sociala integrationsnivån visar sig arbetsdelningen stark mellan könen. I serien är merparten av männen krigare, medan det på kvinnosidan råder en ganska jämn fördelning mellan högvälborna damer och horor. Vidare visar det sig att kvinnor förväntas vara mödrar, sköta hemmet, vara väluppfostrade och så vidare i samma anda. Fördomarna mot fantasyn är härmed besannade, men själv finner jag att ett MEN är på sin plats. Jag har ännu inte sett det verk där strukturerna driver handlingen; den uppgiften brukar falla på karaktärernas lott, varför de motbilder de utgör blir långt viktigare. Detta leder in på den relationella nivån, som diskussionerna och kritiken sällan når. Personligen misstänker jag att det beror på kritikerna inte är tillräckligt intresserade för att sätta sig så väl in i verken.

”It’s the family name that lives on. Not your personal honor, not your glory. Your family”

Låt oss då fokusera seriens två stora mödrar, Lady Cat och drottning Cersei, då moderskapet ofta beskyllts för att vara en av patriarkatets mest låsande kvinnliga institutioner. Som mödrar sätter de hem och härd först, och när barnens väl och ve står på spel är inga medel dem främmande. Å andra sidan har de som kvinnor inte monopol på detta fokus. Citatet ovan kommer från Cerseis pappa, och Cats man visar sig sätta sina döttrar före plikt och ära.

Det visar sig också att dessa båda kvinnor har fler olikheter än likheter. Cersei är en för genren klassisk kvinna som härskar i bakgrunden genom list och att göra bruk av sina kvinnliga attribut. Hon är dock bra på det hon gör och får sin vilja igenom och sina fiender undanröjda, samtidigt som hon är uppriktigt förbannad över att hon fick klänningar och hennes tvillingbror ett svärd.

Cat ifrågasätter inte sin roll utan använder den och tar mer okvinnligt plats på den offentliga arenan, bland annat för att genom att trycka på sin fars lorders lojalitet gripa en fiende, och att driva alliansförhandlingar. Hon skyggar heller inte för krigets mörker.

”Joff rules in Kings Landing? My sister [Cersei] rules, you mean”

Cersei och Cat visar sig sålunda vara kvinnor och mödrar som rör sig i ett helgjutet patriarkalt system, men är ändå förmögna att förena såväl kvinnlighet som moderskap med makt. På många vis gör det dem starkare och till större inspirationskällor, liksom alla människor som har ett ”dubbelt förtryck” att slå sig fram genom; i de religionshistoriska fält jag studerat, hade de lyfts fram som källor till empowerment istället för att tillåtas stå överskuggade av de patriarkala strukturerna. Kvinnoförnedring och förlegad könsmaktsordning i all ära, men motbilderna är viktigare (det är karaktärerna mer än systemet som driver handlingen) och även magins förlo(v/r)ade land bjuder nyanser, och som LeGuin visar i böckerna om Övärlden är överdrifter på området en fantastisk källa till samhällskritik.