– Det är lite som på sjuttiotalet, viskar min bänkgranne till sin kamrat.

– Fast roligare, vi skrattade inte så här mycket på sjuttiotalet.

Det är dagen före den internationella kvinnodagen och jag har just ägnat en och en halv timma åt att betrakta fem kvinnor som gör saker tillsammans. Det låter kanske varken särskilt roligt eller speciellt subversivt. Men föreställningen Crime Scenes på Göteborgs stadsteater, som hade premiär i förra veckan, är i högsta grad bådadera. Sanslöst rolig och fullständigt omtumlande.

Ändå låter den sig beskrivas just så enkelt: kvinnor som gör saker tillsammans. Föreställningen saknar ett skrivet manus, det finns ingen dialog att tala om, det som sägs är mestadels uppmuntrande tillrop: kom igen, det är bra, vi tar det igen! I övrigt inskränker sig ”handlingen” till olika praktiker.

Ensemblen, som går under namnet Kollektivet, brottas, skakar rumpa (ja, bokstavligen, till musik, som en version av sissy bounce, skakar de vällustigt rumpan mot scenkanten, mot golvet, mot oss, en och en och i grupp), hoppar långhopprep, skaldar småsnuskig, kollektiv ögonblickslyrik, proppar munnen full av apelsinklyftor (och då menar jag överfull, ansiktet-är-på-väg-att-explodera-full), utför en egendomlig sportliknande ritual och lirar Kentlåtar i band.

Allt under största allvar och med totalt kollektivt fokus på det utförda. Publiken, däremot, skriker av skratt. I all sin enkelhet är det nämligen fullständigt genialiskt.

Brott mot normen

För Crime Scenes är, namnet till trots, inte en föreställning om våldsbrott. Den handlar om brott mot normen. Mer precist om normen för ett könat kollektiv. Och för varje scen framträder med allt större tydlighet en dubbelexponering. Den av det som vi tar för givet att män gör i grupp. Men som framstår som lika fullständigt absurt som omåttligt befriande när det är en grupp kvinnor i olika åldrar som gör det.

Gemensamt för alla praktikerna är det självklara platstagandet. Antagandet att det som utförs på scenen är viktigt, riktigt och något som förtjänar vår uppmärksamhet.
När Kollektivet utför sportritualen ”stjärna med kontakt”, med spända nerver, omsorg och precision, och en invecklad egen terminologi upplever jag samma oförstående förundran som när jag råkar bevittna cricket eller amerikansk fotboll. Det är hysteriskt roligt.

Och när de under tystnad och i fullaste samförstånd proppar in den ena apelsinklyftan efter den andra I munnen är det som en spegling av jack ass-kulturens besatthet av äckelundersökningar av kroppens gränser. Det är motbjudande, fascinerande och alldeles, alldeles underbart.

Ensemblen tar sin tid. Är inte rädda för att vila i långa tystnader, eller utsätta oss för en tom scen. Det är självklart att vi är intresserade. En inställning som förstärks av att uppsättningen kompletteras av ett slags franchising – en blogg skildrar arbetet, produkter har tagits fram, en lyriksamling finns att ladda ner. Här finns ingen ängslan för att förhäva sig, istället ett befriande: se på oss! Kolla vad vi gör!

När Kollektivet slutligen blir ett rockband som öser på helt ohämmat, trots att de egentligen varken kan sjunga eller spela, tangerar det parodin – så tydligt blir det med den plats vi så nästan helt oreflekterat ger män – men som kvinnor nästan aldrig vare sig ges eller tar.

Det är fantastiskt. Kanske allra mest för att föreställningen aldrig mer än just tangerar parodin. Aldrig reduceras till ett enkelt omkastande av könsrollerna. Det här Kollektivet är någonting alldeles eget. Framsprunget ur en process där just det kollektiva har utforskats. Genom improvisationer och övningar har Kollektivet bedrivit en gemensam undersökning, arbetat på att bli just ett kollektiv. På att bilda en egen kultur, med egna termer och egna regler.

Kollektiv utan bedömning

När jag dagen innan premiären mötte skådespelarna Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Viktoria Olmarker, Caroline Söderström och regissörerna Carolina Frände och Nadja Hjorton, betonade de att en av grundförutsättningarna för arbetet varit att det skulle vara ett kollektiv där ingen kunde uteslutas. Ett kollektiv av kvinnor befriade från bedömning.

Skådespelarna förklarade att det gjort processen lustfyllt, avlägsnat varje inslag av prestation och prestige. Och just det genomsyrar också hela föreställningen. Kollektivet på scenen peppar varandra oavbrutet, uppmuntrar, förklarar att det inte gör något när någon dabbar sig.

Frånvaron av konkurrens och tävlingsmoment är också det som allra tydligast höjer föreställningen över parodin. Gör den till någonting helt annat än en imitation av ett kollektiv av män. Istället är den sin egen värld av ett möjligt annat.

Och trots att grundfrågeställningarna i Crime Scenes vilar på en solid teoretisk grund gör det genomarbetat helgjutna i denna egna värld upplevelsen av föreställningen till något närmast fysiskt. Det är skrattkramp i käkarna, det är taktgung så bänkraderna bågnar, det är halsmuskler som spänns av längtan efter att få sjunga med, sjunga rakt ut, högt och falskt, det är ett oemotståndligt sug att få vara med i den där världen, ta den där platsen.

Och det är ett stigande jubel över att det kanske faktiskt kan vara möjligt. En oemotståndlig känsla av: varför inte?

Kanske är det just detta fysiska element som gör att jag oavkortat köper när föreställningen efter spelningen övergår i en helt intellektuell del. Den inleds med högläsning av Naomi Wolfs briljanta essä om varför alla älskar att hata Madonna (hon tar för givet att hon förtjänar den plats som hennes talanger fordrar). Och fortsätter med att häften med några av de frågor kring kollektiv, norm och kön som Kollektivet arbetat med, delas ut till publiken och läses högt.

Frågor, men inga svar – dem får vi fundera ut själva. Därefter får det reflekterande landa i det fysiska igen i den avslutande tokdansen, i euforin som bär mig ut från teatern, ut i världen – inte helt densamma som när jag klev in, på något vis större, gladare, vildare.

Crime Scenes är en alldeles omistlig föreställning, ge för allt i världen er själva chansen att se den!