Ett Kristallpalats byggdes enkom för Eurovision och bilderna från den moderna stadskärna som syns på tävlingens hemsida är sann. Allt har byggts med oljepengarna som började strömma in 2006–2007. Vägen från flygplatsen in till centrala Baku är kantad av vackra fasader, så ingen som inte själv tar initiativ till det behöver se baksidan av kulisserna som den azerbadzjanska regimen har satt upp. Renoveringarna har på många håll begränsats till husens framsida. Det räcker med att gå en liten bit ifrån huvudgatan i centrala Baku för att se de starka kontrasterna, berättar Pervana Mammadova under ett besök i Stockholm för några veckor sedan. Hon är grundare av människorättsorganisationen Yuva, som organiserar unga kvinnor och stöds av Kvinna till Kvinna.
– Jag skulle bli glad om oljepengarna istället gick till andra områden, där Azerbajdzjan står inför utmaningar kopplade till människors sociala trygghet, hälsa, utbildning och tillgång till utbildning och jobb för kvinnor. Fasaderna är inte hela bilden och de används för att dölja bristerna i mänskliga rättigheter, bristen på yttrandefrihet, våld mot kvinnor, barnäktenskap, säger Pervana Mammadova.
Kvinnornas situation är komplicerad, konstaterar hon. Å ena sidan finns inga juridiska begränsningar. Enligt konstitutionen finns lika rättigheter för män och kvinnor och sedan några år även en jämställdhetslag och en lag mot våld i hemmet.
– Men verkligheten som unga kvinnor står inför är en helt annan historia som berättigas med kulturella traditioners stereotyper av det patriarkala samhället och ingen försöker förändra det.
Emot bojkott
Flickor går i skolan och på universitet, men allt de gör är kontrollerat av familjerna. Det finns en stark social press på flickorna att anpassa sitt beteende för att bli gifta, berättar Pervana Mammadova. På Yuva diskuteras den typen av frågor öppet, vilket skapar en medvetenhet om egna rättigheter och stärker de unga kvinnorna att ta mer plats i samhället.
– Vi har många framgångshistorier, där unga kvinnor visat att de lyckats få stipendier för att studera utomlands, att deras liv inte bara handlar om att bli gifta och få barn, utan att de kan utbilda sig, ha en yrkeskarriär och nå viktiga positioner. Men det finns också exempel på det motsatta. Utmaningarna är stora.
När Pervana Mammadova var i Sverige i april undrade många om hon tyckte att Eurovision borde bojkottas för att inte legitimera regimen i landet. Men innan Eurovision var det ingen som uppmärksammade situationen i Azerbajdzjan och det mesta som hittills skrivits om regimen och situationen i landet har varit negativt.
– Vi ser det här som en möjlighet att göra våra röster hörda. Vi vill använda den möjligheten och vårt budskap till journalisterna är att träffa människor lokalt och ta reda på hur de faktiskt lever, om de har tillgång till de där vackra byggnaderna. De flesta människor kommer inte att ens kunna komma i närheten av Kristallpalatset som byggts för Eurovision. Om de kriterier som satts upp för att vara värd för evenemanget
Däremot bojkottade Armenien tävlingen. Det pågår en strid sedan Sovjetunionens fall om området Nagorno-Karabach mellan Azerbajdzjan och Armenien, som medfört att 800 000 interna flyktingar lever under tillfälliga och undermåliga villkor. I båda länderna framställs det andra landets folk som fienden, något som har förvärrats under de senaste åren. Pervana Mammadov berättar att det var mycket lättare att jobba med fredsinitiativ och att bygga förtroende över gränsen kring millennieskiftet.
Fler kan göra mer
I den nya generationen finns de som aldrig träffat någon från det andra landet och det pågår ett propagandakrig i båda länderna som förstärker konfliktnivån. Yuva har med stöd av Kvinna till Kvinna ordnat möten på neutral plats mellan unga kvinnor som blir förvånade när de får höra en annan bild av varandras länder än den som förmedlas i statliga medier. På regeringsnivå är positionerna låsta, men kvinnorna håller kontakt efter mötena via sociala medier. Några av dem har blivit kontaktade av säkerhetspolis, som varnat ”vi vet vad ni håller på med”. Inte värre än så, säger Pervana Mammadova.
Hon beskriver det som mindre riskabelt att arbeta för kvinnors rättigheter än yttrandefrihetsfrågor. Eftersom kvinnor, än så länge, har så lite makt ses deras organisation inte som något riktigt hot. Pervana Mammadovas egen familj uppmuntrade henne att studera, men jämställdhetsfrågor diskuterades inte på universitetet. Det var inom fredsrörelsen som hon mötte andra feminister, såg vidden av våldet mot kvinnor och började jobba för kvinnors rättigheter.
EU har institutioner med stort inflytande, som skulle kunna sätta större press på regimen i Azerbajdzjan, anser Pervana Mammadova. Och även Sverige skulle kunna göra mer:
– Den svenska regeringen och biståndsorganet Sida är inte intresserade av kampen för kvinnors rättigheter i Azerbajdjan eftersom det är ett rikt land med oljeinkomsterna, så varför skulle kvinnor behöva stödjas. Men oljepengarna går inte till civilsamhället eller utbildning eller att främja sådant. Å ena sidan är vi ett rikt land, å andra sidan finns ett stort behov av den här typen av aktiviteter. Så om de kan sätta press genom att prata med vår regering vore det ett stöd.
Inspiration och diplomatisk kris
Loreen, som framför Sveriges bidrag i Eurovision, besökte flera människorättsorganisationer under förberedelserna inför tävlingen. Hon har inte dragit sig för att använda sin fria tid och journalisternas intresse till att uppmärksamma verkligheten bakom de vackra fasaderna och vilket har lett till diplomatiska komplikationer och en hel del uppmärksamhet som regimen inte önskat sig.
En av de organisationer Loreen besökte var Yuva och Pervana Mammadova skickar en kommentar via mejl:
”Loreen's besök hos vår organisation har varit en inspiration för azerbaijanska flickor eftersom hon inte bara är en stjärna, utan också en aktiv feminist som har haft utmaningar i sitt liv. Hon berättade personligt om sig själv för flickorna och underströk vikten av kvinnors självständighet. Hon uppmuntrade flickor att vara aktiva och sträva efter sina rättigheter eftersom det är enda sättet att bidra till positiva förändringar i landet.”
