Hur får du din middag? frågar sig nationalekonomins fader Adam Smith, och svarar själv att slaktaren och bagaren inte tillverkar sina kotletter och sitt bröd av välvilja, utan för att de tjänar på det.

– Smith menade att det är egenintresset som styr människan och ser till att vi får middag på bordet. Det han glömde att påpeka var att det var hans mamma som ställde fram den åt honom varje kväll, säger Katrine Kielos när jag når henne på telefon hemma i London.

Det arbete som kvinnor traditionellt har stått för, som barnafödande, uppfostran, vård och hemarbete har alltid placerats utanför marknadsekonomin. Vilket förstås är helt obegripligt. Vill man ha en fullständig bild av ekonomin, kan man väl inte strunta i vad hälften av befolkningen ägnat stora delar av sin tid åt? Särskilt som varken samhället eller marknaden hade klarat sig utan det.

”Den elvaåriga flickan som varje morgon går femton kilometer för att hämta ved till sin familj spelar stor roll för att hennes land kan utvecklas ekonomiskt. Men hennes arbete erkänns inte. Flickan är osynlig i den ekonomiska statistiken.” skriver Kielos i sin bok.

Den ekonomiske mannen

Den ende som räknas är nämligen ”den ekonomiske mannen”.

– Han är en rationell, egensinnig, isolerad person utan känslor, kropp och beroenden. Alltså alla egenskaper som vi traditionellt sett har förknippat med manlighet, säger Kielos och slår fast att ett av problemen med den ekonomiske mannen är att han inte existerar:

– Varken män eller kvinnor kan leva upp till bilden av honom. Vi är inga rakt igenom rationella varelser. Det vet alla som har varit med om en budgivning om en bostadsrätt. Känslor och sammanhang spelar roll. Vi är inga isolerade öar utan tvärtom väldigt beroende av andra människor.

När vi bygger vår världsekonomi på den ekonomiske mannen (som alltså inte existerar) riskerar hela världsekonomin att gå åt skogen (eftersom verklighetens känslosamma människor reagerar helt annorlunda än den rationelle ekonomiske mannen förväntas göra). Vilket var precis vad som hände när bolånebubblan sprack i USA 2008.

Trots det håller ekonomerna fast vid den här modellen. Hela samhället är rakt igenom förförd av den ekonomiske mannen. Och det beror enligt Kielos på att han står för de manliga egenskaper som vårt samhälle värderar så högt.

– Den ekonomiske mannen är en ensam rationell Hollywoodhjälte som har kontroll över allt. Det är klart att det på ett sätt är attraktivt att vara som han, att inte vara beroende av något eller någon och alltid ha full kontroll. Vore vi som honom skulle vi inte behöva hantera det svåra och komplicerade i livet. Den ekonomiske mannen är en flykt från allt som är jobbigt, säger hon.

Ifrågasätter patriarkal vetenskap

Med sitt feministiska perspektiv ifrågasätter Kielos den ekonomiska vetenskapen och visar att den bygger på en patriarkal världsordning som männen tjänar på. Enligt ekonomerna är det nämligen helt logiskt att kvinnor tjänar mindre och utför större delen av det obetalda arbetet i hemmet. Och när kvinnan ska ta sig fram på en arbetsmarknad som bygger på idealet om den ekonomiske mannen, måste hon sträva efter att bli som honom (samtidigt som hon fortsätter att ha huvudansvaret för barn och hem), med stressymptom och utbrändhet som följd.

På 1930-talet menade den brittiske ekonomen John Maynard Keynes att det gick att komma tillrätta med världens ekonomiska problem. Lösningen var ekonomisk tillväxt. Om alla bara strävade efter att bli som den ekonomiske mannen skulle vi snart bli ekonomiskt oberoende. Vi skulle förvisso behöva bete oss som egoistiska psykopater ett tag, men det skulle vara värt det, för år 2030 skulle vi vara så rika att vi kunde kasta girigheten bakom oss och istället ägna oss åt konst och filosoferande.

Så verkar det som bekant inte bli. Tvärtom.

En del av världen har förvisso blivit bra mycket rikare än Keynes ens kunde drömma om. Men det på bekostnad av att hälften av världens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen.

70 procent av dem är kvinnor. Som Katrine Kielos mycket riktigt påpekar lever vi i en värld där fattigdom har blivit en kvinnofråga, där kvinnors utbildning och vård ständigt nedprioriteras och miljoner kvinnors kroppar säljs som varor. Medelklassens kvinnor har visserligen chansen att förverkliga sig själva på samma sätt som medelklassens män, men det kräver fortfarande att fattiga kvinnor i utvecklingsländer lämnar sina egna barn för att passa våra.

Så ser verkligheten ut. Att ledande ekonomiska teorier inte tar hänsyn till det är faktiskt helt obegripligt.