Ida Pfeiffer föddes i Wien 1797 som enda dotter i en stor barnaskara bestående av minst sex
söner. Hon behandlades som en pojke av sin far, utbildades och uppmuntrades att delta i
aktiviteter som ämnade bygga upp fysisk styrka och en känsla av självständighet. När fadern
dog var Ida var nio år. Det innebar en stor förändring; av modern uppmuntrades hon att hänge
sig åt dåtidens kvinnodominerade samhällsuppgifter, ofta förlagda inom hemmets väggar, hon
skrudades i klänningar och började ytterst motvilligt att ta pianolektioner.

Det var i pianosalen som hon sjutton år gammal förälskade sig i sin pianolärare. Idas blivande
make var en väsentligt äldre änkling och jurist med befattning högt uppe i den österrikiska
samhällshierarkin. Paret fick två söner men snart nog miste maken sin statliga anställning och
familjen Pfeiffer kastades i fattigdom.

Ida Pfeiffer frilansade som lärare inom måleri och musik men blev fram till separationen med
maken 1835 beroende av ekonomiskt stöd från sina bröder för att klara livhanken. Tio år
senare, när Ida var 45 år, bestämde hon sig för att resa till det Heliga landet. Valet av
destination var inte lika mycket en längtan efter att som pilgrim få åse kristendomens heliga
vagga som det var ett resmål få i hennes närhet kunde motsäga sig.

Ida Pfeiffer färdades längs Donau de tusen milen österut till Svarta havet, vidare genom
Ottomanska riket till Jerusalem och Egypten. I mitten av 1800-talet innebar det en vådlig resa
för ensamma resenärer i allmänhet och för kvinnor i synnerhet. Ida Pfeiffer var införstådd med
förutsättningarna och färdigställde till och med sitt testamente inför avresan.

Överskred konventionens gränser

Några månader
senare debuterade hon som reseskildrare; alstren skildrade flodresor, ökenstrapatser och
kanalfärder och utkom 1846 med titeln Besök i det Heliga Landet, Egypten och Italien.
Inkomsterna från skrivandet finansierade nästa resa till Skandinavien.

Redan här urskiljde sig Ida Pfeiffer från sin tids resenärer; hon var sin tids budgetresenär som
reste med lätt packning och tunn plånbok. Hon var snarare ett fenomen än någon turist, står det
i antologin Tourism in South-East Asia: ”Hon var den märkliga kvinnliga resenären som
förkastade 1800-talets konventionella livsstil.”

Ida Pfeiffers ord och resor kännetecknar gränslandet mellan den gamla och nya tidens
gränskorsningar. Hon kan därtill beskrivas som en okonventionell resenär — och i
förlängningen en obekväm skildrare. Hennes sätt att resa ignorerade konventionella
förehavanden och resorna förvandlades till jungfrufärder som dagens vana och moderna
resenär kan hämta inspiration ur: självständighet, mod, intuition.

Ignorerade varningar

När Ida Pfeiffer färdades via Skrangfloden söderut mot Pontianak i västra Kalimantan besökte
hon som första vita kvinna i regionen långhus, diskuterade kannibalism med de lokala
hövdingarna och avskräcktes inte av de vådliga flodpassager som inte ens Guds utsända
missionärer vågade utmana. Ida Pfeiffer ignorerade dessutom alla varningar om att fortsätta sin
resa djupt inne i djungeln till än mer isolerade skogspartier dit få oinvigda någonsin hade satt
sin fot.

”Jag rekommenderades att ge upp mina planer, men jag svarade att — i egenskap av
kvinna och dessutom en gammal sådan — vägrar jag att låta mig skrämmas av dåliga omen”,
skrev Ida Pfeiffer i A Lady’s Second Voyage.

Hennes självförtroende inte bara gäckade
omgivningen, hennes självklara manér utmanade den patriarkala ordningen i stort; inte med
bristande respekt utan snarare med utsuddade linjer mellan kön, klass och samhällsroll. När
hon besökte dajakernas långhus tog hon exempelvis i hand med männen och kvinnorna och
gav dem en första hint av en tillvaro i utveckling långt fjärran djungelns slut — hon lekte
dessutom med barnen och lät dem sitta i hennes knä. Pfeiffer beskrev dem som ärliga,
godhjärtade och enkla.

”Jag frågade mig själv om inte vi européer i själva verket är sämre och värre än dessa föraktade
vildar? Är inte varje bokblad av vår historia fylld med vidriga handlingar av svek och mord?”
skrev hon.

Ida Pfeiffers oräddhet tros ha bidragit till att nedmontera den eventuella misskund
som dajakerna upplevde inför den främmande vita resenären. ”Hade jag varit en man”, skrev
hon, ”skulle de ha tagit mig för en spion och antingen avvisat mig eller, mer sannolikt, haft ihjäl
mig.”

Utlämnad åt yttre omständigheter

Enligt historikern Petra Broomans bottnade Ida Pfeiffers oräddhet och självständighet i själva
resandet. Resandet blev för många västerländska kvinnor ett livsvillkor, ett alternativ till de
samhällsroller hon förväntades axla i Europa. ”I motsats till den manliga upptäcktsresanden,
geografen eller etnografen fick dessa kvinnor betala resan själva. Det betydde att det bara var
kvinnor från överklassen som kunde resa, ofta först efter faderns eller makens död”, resonerar
Broomans.

Kanske förenade mer än skilde olikheterna dem åt; dajakerna i Borneos djungler och de vita
kvinnliga resenärerna från överklassens europeiska huvudstäder. Utelämnade åt yttre
omständigheter; en expanderande ekonomisk rovdrift som hotade dajakernas samhällsvillkor
kontra ett instängande borgerligt äktenskap. Ida Pfeiffers tomma händer, befriade från
forskarens gängse attityder och kolonisatörens gevär, erbjöd henne helt klart ett annat
utgångsläge, hon kom förvisso objuden och med färdigpaketerade bilder av Orientens hjärta,
men till skillnad från andra samtida resenärer bjöd hon upp till samtal och diskussioner där
olika tankebanor fick stifta bekantskap med varandra.

Hon besökte även kinesiska bosättningar i västra Kalimantan. Små kolonier som växte fram i
kölvattnet av importerad arbetskraft från Kina, satta att bryta guld och tenn i sultanens gruvor.

Fången på Madagaskar

Flera gruvsamhällen åtnjöt viss mån av politisk autonomi, vilket betraktades som ett framtida
hot mot den nederländska kolonialmaktens intressen. Under Pfeiffers besök i regionen stod den
kinesiska djungelminoriteten mitt uppe i en väpnad konflikt mot nederländska styrkor. En
politisk utveckling som slutligen ledde till den autonoma republikens upplösning samt att merparten av dess invånare emigrerade till dagens Singapore.

Ett år före sin död 1858 reste Ida Pfeiffer till Madagaskar där hon av olika anledningar blev en
del av en fransk komplott med siktet inställt på en statskupp. Hon hölls fången dömd till döden
men räddades efter att Madagaskars drottning kom till den beryktade reseskildrarens
undsättning. Hon återvände till Wien märkt av malaria och svåra förhållanden i fångenskap, och
dog kort senare.

Till synes odödligt har hennes väsen dröjt sig kvar, som en brygga mellan det
som alltför slentrianmässigt kategoriseras som ”känt” och ”främmande”.

Ida Pfeiffer